Från en svunnen tid.

Klockan är 01:49 när jag plintar ner dessa ord på tangentbordet. Lägenheten är knäpptyst, tvn har slocknat per automatik och bredvid ligger en hund och snarkar lite sött vid mitt vänsterlår. Det enda som fyller mitt huvud är musiken från mina hörlurar blandat med nattens tvåhundrafemtio olika tankar och funderingar. Lite som att när alla andra normala människor sover sött på sina kuddar, då sitter jag i mitt esse och är som mest kreativ. Helt insnöad.

För några dagar sedan ramlade jag över min gamla bärbara dator som legat halvtrasig i en flyttkartong senaste åren. Hade nästan glömt den. Och vilken skattkista sen. Helt fullmatad med gamla bilder och rörligt material från – vad som idag – kan kännas som ett tidigare liv. Det här är nämligen en dator som jag använt som flitigast under mina år på ”resande fot”, närmare bestämt när jag som 19-åring valde att packa ner mina mest värdefulla saker och superspontant flyttade 80 mil söderut.

Det blev drygt fyra år nere i Jönköping. Just den specifika historian får vi dock ta och återkomma till. Allt det där om när, hur och var. För egen del är det dock som att kliva in i en tidsmaskin. Tiden i Småland var fantastisk och är något som ofta ploppar upp i mitt huvud, nu när det har gått fem år sedan jag flyttade tillbaka. Jag har däremot inte varit i kontakt med alla bilder och minnen därifrån på flera år.

Och nu sitter jag här. Sentimental som aldrig förr. Brukar dock inte vara den som är den, utan trivs rätt bra i nuet. Lever för dagen. Tills nu. Kan känna att jag saknar alltihop. Allt som man bara valde att lämna. Dom man lovade att hälsa på. Hålla kontakten med. Inte bara glömma bort. Istället så kommer verkligheten ikapp. Och det tär på mig. Känslan när man inser att man bara släppte och gick vidare. Har inte kontakt med någon längre.

Visst, jag kan se det som att det hela varit ömsesidigt. Precis som att jag försvann, så har dom gjort desamma. Det känns lite surrealistiskt. Och ångesten på det. Väldigt påtagligt alltihop. Vad hände med alla åren? Kändes som att jag nyss flyttade tillbaka. Lovade att komma tillbaka sommaren därpå. Istället så har livet bara dragit tag i en och kört i 220.

Ibland har det väl dock funnits tillfällen när man bara velat höra av sig. Fråga hur dom mår. Vad dom gör nu för tiden. Men det känns nästan fräckt. Efter så pass lång tid. Och även om jag så vill, kvarstår faktum att det fortfarande skiljer oss 80 mil, där dom lever där, jag här. Ibland önskar man bara att saker var annorlunda, eller att Sverige inte hade hiskeliga avstånd mellan städerna. Det hade underlättat en del. Och gäller självklart i mer aktuella relationer med folk boende på annan ort.

Istället får jag fortsätta stirra på bilderna. Vad gör ytterligare en timme? Eller två? Kanske kan värmen i kroppen en vacker dag övergå till att man vågar ta tag i alltihop. Tillåter sig själv att göra den där storartade comebacken. Dyka upp och överraska. En drömlik sekvens som spelats upp i mitt huvud x antal gånger.

Det är dock sjukt hur nära man kan ha till ångesten ibland. Skuld och dåligt samvete likaså. Oavsett ifall man planterar det och låter det växa, eller ej. Känns stundtals rätt oundvikligt. Däremot är det som nu, bara väldigt väldigt skönt att klicka upp en tom sida och låta fingrarna glöda. Det mår jag bra utav.

Tack Sundsvall för nu. Tack Jönköping för då. Vi ses snart igen!

IMG_0975.JPG

Annonser

Barn kan vara så elaka.

Jag hittade en gammal blogg för ett tag sedan. En blogg jag skrev i aktivt under mina år på högstadiet. Inget matigt innehåll värt en guldpenna eller två, men kul att kunna se tillbaka på. Och när jag satt där och gick igenom inlägg för inlägg, så fanns det även kommentarer på vissa utav dem.

Då blev jag påmind. Påmind om hur mycket skit man fick för att man bloggade. Det var inget man gjorde. Speciellt inte som kille. Och det är rätt fascinerande hur folk nästan kan peka ut en enskilda person och känna att dom stör sig så ofantligt mycket på hen att dom måste få utlopp för det.

Lite så har det alltid varit för mig. En som lätt hamnat under bussen. Inte för att man varit elak eller gjort någon illa, utan för att man helt enkelt varit sig själv. Har exempelvis aldrig tagit någon skit. Någonsin. Men, där vissa drar svansen mellan benen och tänker att det är bäst att bara ta det – svälja och se glad ut – där kliver jag istället fram och säger ifrån. Något man blivit straffad för vid x antal tillfällen.

Visst, det är inte alltid värt att ta en strid – men jag har alltid vetat mitt eget värde och skulle aldrig låta någon trycka ner mig. När man dock har den inställningen mot folk som anser sig vara större och bättre, då tar det hus i helvetet. Inte nödvändigtvis på det fysiska sättet, men man blir lätt pucklad på. Och jag tror att många ofta sett mig som en kaxig person. Aldrig medvetet, men det är en del av kamouflaget. Överlevnadsskyddet.

Där ska man dock inte påpeka att jag inte sökt bråk eller varit uppkäftig, utan mer ”stått upp för mig”, vilket många tolkar som triggande och går igång på. En sån person är extra rolig att söka upp. Testa gränserna. Vilket tar mig åter till bloggen. Kommentarer som ”bög” och ”du är äcklig” florerade både här och där. Bög fram för allt – ett skällsord man har hört alldeles för många gånger.

Att blogga var bögigt. Att ha färgglada kläder var bögigt. Att ha många tjejkompisar var bögigt. You name it. Listan kan göras lång. Och jag minns en specifik händelse. Kan ha varit under mitt andra år på högstadiet. Fick en kväll ett samtal på min telefon. Dolt, så klart. ”Kommer du till skolan imorgon så kommer du att få stryk. Och har du någonsin på dig den där äckliga gula pikétröjan igen så ska jag fan skära sönder den!”.

Halvtrevligt sådär. Och självklart obehagligt. Men det var liksom en del av det. Inte för att jag hade gjort någon något, utan för att man antingen stack ut eller inte passade in i folks ögon. Just där har vi liksom hela härligheten, att folk kan vara såna svin. Man kanske inte vet bättre i den åldern, men när man tänker tillbaka på det och många andra incidenter, så blir man helt paff.

Om allting sedan grundar sig i osäkerhet eller avundsjuka är svårt att uttala sig om, men hela den där grejen: att hota någon till livet. Tomma ord eller ej. Ganska magstarkt och kommer oftast från små ynkliga personer. Sådana som speciellt är tuffa bakom en skärm eller bland ”polarna”, men som annars trippar runt försiktigt på tå. Nu är jag dock tacksam att ha kommit undan lindrigt – även om det funnits tillfällen när folk faktiskt varit fysiska.

Jag kan dock känna att det finns ofantligt mycket ondska där ute. Och fullt av människor som bara hamnar mitt emellan. Kan vara så enkelt att man helt enkelt är på fel plats vid fel tillfälle. Hamnar i någon annan skottlinje. Pang! Det är sånt man kan läsa om i tidningarna vecka efter vecka. Hemskt. För att inte tala om alla mörkertal. Sakerna som aldrig ens når ytan.

Värst av allt är att den psykiska ohälsan går allt lägre i åldrarna. Bra att det hela kommer alltmer på tal, men oj vilken resa vi har att vandra – stora som små. Livet, ändå.

Jag vet vad jag vill!

Tänkte att jag skulle spinna vidare på det förra inlägg. Allt det där med att hitta rätt. Veta vad man vill. Och dit har jag faktiskt nått nu. Inte bara med mängden arbete som passar, utan hela paketet. Meningen med livet, typ. Nästan i alla fall. Låt mig dock spola tillbaka bandet några år.

Som liten har jag nämligen alltid haft intresse för att skriva. Inte när man var liten liten. Ni vet, som vänsterhänt är grejen att per automatik hata hur man tvingas dra hela handen i papperet när man skriver. Tills man fick börja använda datorer och dess tangentbord. Så lätt allt blev. Och sen kommer man från en tid när internet blommade som mest. First Class, Lunarstorm, MSN. Man hade alltihop. Helst samtidigt. Det var liksom där som det började. Allt smattrande på tangenterna. Och med tiden så gick det bara fortare och fortare.

När man är i den typen av värld, där språket tar en sådan naturlig plats, då faller intresset för alltihop rätt naturligt. Jag har aldrig varit någon som gillat att läsa böcker, men skulle däremot kunna skriva en och annan. Det är liksom så otroligt skönt att bara skriva. A till ö. Stora bokstäver. Små bokstäver. Kommatecken, punkt och utropstecken. Ungefär som nu. Sitter tillbakalutad i sängen, har musik i hörlurarna och då skulle jag kunna sitta här i timmar och bara skriva. Behöver inte ens stanna upp och tänka. Det kommer av sig själv så fort fingrarna nuddar tangenterna.

Och sedan allt detta kom in i mitt liv, så har allt annat snarlikt varit av ett väldigt stort intresse. Drömmen att kunna bli idrottslärare i åtanke, så har min förkärlek till det svenska språket alltid varit störst. Journalist, krönikör, bloggare. You name it. Men det mesta kräver en utbildning. Och även om motivationen borde finnas där, så går inte jag och en skolbänk särskilt bra ihop. Just därför som mina år på Barn- och fritidsprogrammet fungerade så bra. Man fick variera sig. Vara både ute och inne. Aktiv i skogen en dag, pluggande framför en whiteboard den andra. Helt perfekt.

I tonåren skapade jag däremot en blogg. Eller rättare sagt så har det väl funnits x-antal. Vid en period av allt så fanns jag ständigt i topp på Blogg.se. Inte bland de bloggar som var mest besökta, men bland de mest aktiva. Det var jag, Kenza och Paow. Bland annat. På sidan av min ordinarie blogg, så har det som ovannämnt funnits en del annat. Under en period när jag bodde i Jönköping var jag tyvärr arbetssökande. Och kreativ som man är, valde jag att skapa en specifik blogg just för detta – med mål att kunna finna en ny arbetsgivare. ”Klart man ska ha jobb”, hette den. Fick bland annat medverka hos P4 Jönköping och berätta om den. Något jobb blev det dock inte. Åtminstone inte via den.

Något år sedan var det dags igen. ”Livet på sidan av planen” skapades. Helt insnöad på mitt enorma intresse för GIF Sundsvall. Där mitt i allt så kom dock en döperiod. Både för egen del, men också för bloggar i allmänhet. Lite som att det svalnade. Och jag har väl aldrig egentligen haft något intressant att berätta om, men har alltid haft tusen saker inom mig som bara velat ut. Ungefär som denna blogg du läser nu. Även om den har ett syfte. Och är något som jag vill berätta om.

När bloggandet hamnade på is, så fann man istället Facebook. Skrev om allt man gjorde i meterlånga statusar. Ungefär som alla andra. Startade i samma veva gruppen ”Sundsvall Social Network”. Brann för det. Periodvis åtminstone. Tills hela Facebook blev en enda stor portal med reklam och videoklipp.

Senaste åren så har det blivit Instagram istället. Dels mitt vanliga konto, men också det aktuella ”Hey Batanero”, där kärleken för GIF Sundsvall åter står i centrum. Inte lika mycket text, men fortfarande en chans att få utlopp för sin kreativa sida. Och där mitt i allt så ploppade mitt intresse för fotografering upp. Efter det så har det bara vuxit. Det är något med det där som triggar igång mig. Att hitta den perfekta vinkeln, ljuset och känslan. Speciellt när man har en hel värld under sina fötter med miljontals potentiella objekt och känslor att fånga på bild.

När man på det arbetar inom handeln, där mycket är arbete gentemot kunder och med försäljning i fokus, då får man upp ögonen för marknadsföring, reklam och snappar upp trenden att använda allt detta inom sociala medier – vilket känns väldigt 2019.

Jag kan därför – efter världens längsta försnack – avslöja att jag under året kommer att se över möjligheterna till att starta eget företag, där tanken är att jag som konsult ska hjälpa både företag och privatpersoner med allt från fotografering och rörligt material till marknadsföring och utveckling på sociala medier. När, hur och var är dock långt ifrån klart, men det får ta den tid det tar – huvudsaken att man äntligen vet vad man vill göra.

Det här är verkligen jag. Och jag har inte varit såhär peppad på väldigt väldigt länge. Kameran ligger beställd och arbetet med både affär- och marknadsplan är i full fas. Jag kommer dock att mjukstarta och här är planen att fortsätta jobba på inom handeln som jag gör idag, för att sakta kunna bygga upp detta som ett projekt på sidan av. Åtminstone till en början.

Resten är skrivet i stjärnorna. Är dock övertygad om att det här är framtiden och känner att allt inom digital kommunikation tilltalar mig enormt mycket. Samtidigt hoppas jag på att kunna utveckla mina kunskaper inom fotografering, där man förhoppningsvis också kan få en del arbete på sidan av i samband med allt från dop till bröllop eller andra spännande händelser.

Så. Där har vi det. Bloggen första positiva inlägg. Och visst känns det skönt att mitt i en storm med fallande träd och regn som piskar en i ansiktet, så tittar samtidigt solen fram lite blygsamt mellan molnen och förgyller en annars rätt dyster vardag. Det tar vi vara på och bygger vidare med.

Smile, life is beautiful sometimes!

Ett steg framåt, två steg bakåt.

Jag har alltid haft svårt att hitta rätt. Det kan handla om allt från sociala sammanhang till känslomässiga nivåer gentemot familj och vänner. För att nämna lite. Ett annat område som alltid varit lite speciellt är den kamp som pågått sedan barnsben, kampen i huvud och hjärta med vad man vill och när man vill det. Här pratar jag om vad jag vill med mitt liv. Vad jag vill göra. Och fram för allt hur.

Som liten ville man bli allt samtidigt. Polisyrket var länge på tapeten. En del för att det ansågs som ett coolt jobb. En annan för att man fick arbete med och för andra människor. Med tid och ålder kom jag dock in på spåret att nyttja mitt intresse för idrott och höll länge arbete som idrottslärare väldigt prioriterat. När det väl vankades gymnasieval så stod man där som ett frågetecken. Man skulle välja något att göra kommande tre åren, samtidigt som man var i en alldeles för ung ålder att kunna ta ett sådant typ av beslut.

Till slut valde jag samhälle/samhälle. Det kändes rimligt. Och var något som ”alla andra” valde – även om jag aldrig varit någon som bekvämt ställt mig i ledet och rättat mig efter andra. Ett år senare så stod man där med bedrövliga betyg och opepp gentemot allt som hade med skolan att göra. Jag fick istället tänka om. Hitta den där känslan. Vad är det jag egentligen jag vill göra? Valet föll på Barn- och fritidsprogrammet. Åter till tanken att få jobba med och för andra människor.

Och vilken fullträff sen! Höga betyg, stort engagemang och en pepp att komma till skolan. Det berörde mig inte en enda sekund att jag fick ta ett extra varv på gymnasiet. Inte när allt kändes så rätt.

Åren därefter blev det arbete inom skolvärlden. Vikarierade som både idrottslärare och elevassistent. Var även en period inom förskolan. Det fanns dock alltid något som höll mig tillbaka. Oavsett hur mycket man än trivdes och utvecklades, så tog det på krafterna att jobba alldeles för strukturerat. Vilket är en del av allting. Måndag till fredag, 8-17. Vecka in, vecka ut. Standard för 9 av 10, men inte något som passar allt och alla. Peppen byttes ut mot frånvaro, många sjukdagar eller ursäkter till att få vara ledig en extra dag. Och usch vad det låter otrevligt nedskrivet i ord, även om det tyvärr var sanningen.

Ändå hamnade man där igen. Blev uppsagd, bytte arbetsplats, försökte på nytt. Typ femton gånger om. Nu ska jag bita ihop, tänkte man. Men tji fick jag. Tills polletten föll ner. Det var helt enkelt inte menat för mig. Inte specifikt arbetet inom skola, men allt annat, det strukturerade och inramade.

När jag efter många om och men fick upp ögonen för arbete inom handeln, så har jag aldrig sett tillbaka. Åter med fokus på att få jobba med och för människor, så fick man in ett annat typ av socialt samspel gentemot andra och dessutom ett mer varierande schema. Måndag 10-20, tisdag 8-18, onsdag och torsdag ledig, fredag 12-18, lördag ledig och söndag 10-17. Exempelvis.

Plötsligt kändes det bättre. Tyglarna var mer fria. Att kunna få en ledig dag, eller två, sådär mitt i veckan, det var som handen i handsken. Aldrig därefter upplevt samma känsla av utbrändhet eller att man tar slut på energi. Sen är det givetvis en eloge och hatten av till alla som vecka efter vecka gnetar på med hela arbetsveckor. Ni gör det fantastiskt bra. Och visst skulle jag också gärna jobba desamma, men hur vore världen ifall vi alla var på samma sätt och vis?

Så, nu så här ”hundra år senare” har man alltså äntligen hamnat rätt. Inte menat att det måste vara just arbete inom handeln, men att man till slut når en insikt och känner att man börjar förstå vad man själv mår bäst av och funkar bäst med, det är en väldigt befriande känsla. Ungefär som att man med tid och år kan nå samma insikt gentemot vissa vänner eller diverse dumma vanor. Att hitta det där egenvärdet. Otroligt viktigt. I slutänden är det trots allt dina egna vägval och beslut som leder dig fram till önskat mål.

Jag gillar det. Att man blir lite äldre, lite klokare. Att både se och uppleva sin egen utveckling är något fantastiskt. Visst kan man ännu idag ibland göra snedsteg eller ta korkade beslut, men man lär sig utav det. Hela tiden. Och det är rätt skönt att vara lite skitig. Ha smuts på händerna. Det gör mig inget. Hellre det, att man gått igenom saker och fått erfarenhet med tiden. Sen kan man absolut ångra saker som man har gjort, men det är samtidigt både positivt och negativt som skapat den jag är idag. En person som jag börjar tycka om allt mer. Det känns fint.

roadsfuture18

Det gäller att bita ihop!

Alla har vi väl någon gång känt oss hängiga eller dåliga inför ett arbetspass. Rätt oundvikligt. Men, är jag den enda som kan finna det riktigt jobbigt att ringa det där samtalet och sjukanmäla mig? Är man sjuk så är man sjuk, simple as that. Och inte vill man väl smitta sina arbetskollegor. Inte så värst trevligt att gå runt på jobbet med hosta och en rinnande näsa.

Jag kan dock inte undgå känslan av att vara en dålig person. Vad ska dom tycka nu? Vem sätter jag i en tuff sits? Vilka drabbas av min frånvaro? Löser dom att få in en ersättare? Typ.

Här är det dock lite beroende på var man arbetar. Det finns exempelvis den där kollegan som aldrig någonsin varit sjuk. Det har dom inte tid med. Eller så biter dom ihop. Men att en person aldrig blivit sängliggandes inför ett arbetspass på 10-15 år, det känns lite konstigt. Samtidigt som det finns folk där det är frånvaro en till två gånger i månaden. Inte så populärt.

Efter år där man har varit på flertalet olika arbetsplatser, så märker man också hur viktigt det är med en närvarande chef som faktiskt uppmärksammar och bryr sig. Oavsett ifall man är sjuk pga feber eller av andra skäl. Ett skäl som till exempel psykisk ohälsa. Eller när det händer personligt inom familjen. För att nämna några.

Jag minns för något år sedan när jag arbetade på en arbetsplats inom handeln. Detta anställd mitt under en sommar med ständigt högtryck. Fanns massvis att göra och många övriga anställda befann sig på semester. Med andra ord så måste folket på plats ställa upp och finnas tillgängliga. Inget konstigt med det.

Det var dock denna sommar som hela mitt liv ställdes på sin tvär. Min mormor, en av mina absolut bästa vänner, hade plötsligt och från ingenstans drabbats av cancer. Något jag lovar att återkomma till lite framöver. Men, detta var i alla fall något som för min del var extremt jävla jobbigt, på ren svenska. Speciellt när det går från noll till hundra. Man hinner knappt reagera. Tackla det.

Minns att jag dagarna innan hon gick bort skulle besöka henne på Hospice. Samma dag som det fanns ett pass inplanerat. Jag, helt knäckt av alltihop, ringde chefen tidigt den morgonen och sa precis så som det var. Behövde få träffa henne. Och samtidigt mådde jag som en påse skräp. Tråkigt att höra, sa hon, men det är tyvärr bara att komma in. Vad skulle jag göra? Vägra? Inte dyka upp? Nej. Inte precis. Det var bara att bita ihop.

Samma vecka hade jag några ytterligare pass. Alla pass placerad i butikens kassa. Efter några dagar, så tog chefen mig åt sidan och ville prata på deras kontor. Jag har stått och kollat på dig i kassan, berättade hon. Det ser inte så värst trevligt ut. Du måste se gladare ut. Tänk på att du är den sista kunden ser innan de lämnar butiken. Väldigt viktigt att dom får ett bra sista intryck. En positiv känsla.

Logiskt, så klart. Jag försöker, sa jag – men det är svårt. Och åter fick jag ta upp det med mormor. Detta var en dag innan hon gick bort. Det var dock som att även om jag så berättat att hon precis gått bort, tio minuter innan vårt möte, då hade det kvittat. Inte en tanke på att kanske placera mig på en annan station i butiken? Kanske inne på lagret eller där det inte är samma kontakt med kunderna? Nej nej.

Morgonen därpå fick jag samtalet att mormor somnat in. Och kommande två dagarna skulle jag arbeta. Samtal åter till min chef. Samtal som åter ledde mig till butiken. Det var bara att göra det. Ett jobb är fortfarande ett jobb. Och måste genomföras. Två veckor senare, detta i slutet av sommaren, då blev det ytterligare ett samtal på kontoret. Vi väljer att avbryta din provanställning, meddelade hon och sa att jag fick avsluta dagens pass ifall jag ville.

Hur kunde man göra så? Lite som att personalens välmående kvittade. Pengarna skulle bara in. Och jag tror att det är där just allt detta kommer in. Vikten av att ha en närvarande och engagerad chef som bryr sig. En som kanske tar en åt sidan och kramar om en. Eller skickar hem en, för att hen ser att man inte är på topp. Vi löser det, tänk inte på det. Ungefär. Man behöver också riktiga relationer på en arbetsplats, inte bara vara ytliga gentemot varandra. Vi är trots allt bara människor. Med riktiga känslor.

Och även idag när man arbetar. Oavsett och som ovannämnt, ifall man har feber eller känner sig allmänt ur form pga något annat – då är det tufft att sjukanmäla sig. Och tyvärr har vi inte kommit till det stadium där man faktiskt kan slå sin chef en signal och förklara att: idag mår jag tyvärr inte något bra, det är min ångest som spökar eller min stress som gör att jag inte kommer klara av att jobba.

Det finns inte. Och jag är osäker ifall det någonsin kommer att komma. Lite som att antingen ska man vara så sjuk att det låter på ens röst när man ringer eller syns på ens ansikte när man ser personen. Annars är det bara att bita ihop. Nu finns det dock arbetsplatser där både chefer och medarbetare är helt underbara. Det säger jag inget om. Men, jag tror att många hamnar mellan stolarna. Inte blir sedda. Och ibland kan man önska att även personer mer uppsatta på en arbetsplats faktiskt får gå i en kurs eller fem på hur man tacklar en anställd som lider av psykisk ohälsa.

Är tyvärr helt övertygad om att det kommer att bli alltmer vanligt. Hela grejen. Oavsett ifall man vid ögonblicket av samtalet skyller på något annat. Rädd att inte bli tagen på allvar. Men, det är okej att må dåligt. Man kan inte alltid vara on top of the world. Ibland behöver man bara vifta med den vita flaggan och få lite andrum. Det handlar sjukt nog, om att våga.

En dag i kalendern.

På måndag är det Julafton. Den utan tvekan största dagen vi har på året. En ännu större högtid. Hela december ligger som ett tungt täcke blandat av tomteluvor, knäck och ‘All I want for christmas’. Ungefär. Man samlar familjen och släkt, kollar på samma gamla Kalle, äter god mat och visar varandra uppskattning i form av julklappar.

Så ser det ut i många hushåll. Allt frid och fröjd. Muntert och glatt. Som det ska vara. Eller åtminstone bör. Livet visar dock ingen hänsyn. Det är sällan varken idealiskt eller perfekt. För att förstå det krävs ingen större nyhetsrubrik. Man lever som man lär, brukar jag säga. Vilket är sant. Alla har vi samma förutsättningar – men samtidigt inte.

Jag har exempelvis alltid haft det lite svårt för julen. Detta av många olika anledningar. Som liten har jag växt upp med min mor. Hon var gift under mina yngre år. På Julafton var det alltid fullt hus. Mängder av mat och julklappar. Väldigt familjärt. Det fanns inte mycket att klaga på. Inte vad jag kan minnas i alla fall.

Däremot har jag vänner där det kunde se annorlunda ut. Frånskilda föräldrar. Frånvarande föräldrar. För att inte prata om fulla föräldrar. Familjer som såg julen med helt andra ögon. Givetvis av olika anledningar. Givetvis av många skäl som man själv inte kände till. Det gör dock inte saken enklare eller bättre. Snarare tvärtom. Hur mycket visste man som barn? Förstod man när någon annan mådde riktigt dåligt? Eller gjorde olika saker av just den anledningen? Nej. Kort och gott.

När jag nämner detta så pratar jag ur ett utomstående perspektiv. Vill inte ens tänka på hur man som inblandad i allting kan må. Speciellt inte som barn. Där är man ganska hjälplös. En pappa som tar några öl för mycket eller en mamma som ger mer tid till sin telefon än sitt eget barn. För att nämna några exempel av vad som annars lätt kan fylla en hel a4-sida. Eller två.

Åter till mig själv, där jag vill börja med att tacka alla inblandade för goda minnen av mina tidiga julfiranden. Evigt tacksam att jag inte förknippar julen med varken bråk eller alkohol.

Så, hur kan då jag ha svårt för denna ack så mysiga högtid? Det jag skriver låter ju så bra? Och det gör det, absolut. Men, det finns mycket ångest och dåligt samvete som ligger och gror i allt detta. Trots det positiva tongångarna ovan. Här kan jag snöa in mig rejält på allt ifrån pengar till hur man valt att fördela sin tid och kärlek genom åren.

För att börja vid pengarna, så är det fint att vi genom julklappar väljer att ge våra nära och kära en bekräftelse på hur mycket vi bryr oss och tycker om dem. Här finns också en egen ribba – hur mycket vill och kan jag lägga på paket? Kan jag ge bort det där nya tv-spelet eller köpa den där tröjan som alltid hamnar i fokus på affären? Ibland (läs: oftast) har man tyvärr inte råd. Här finns så många tillfällen när det helt enkelt inte funnits utrymme i budgeten att ge bort några julklappar.

Av någon anledning har det alltid varit knapert kring december månad. Varit lägligt arbetslös eller haft alldeles för många räkningar. Och vem säger egentligen att julklappar ska handla om belopp för flera tusentals kronor? Ingen. Men det finns ändå där. Man vill ge bort något bra. Fint. Värdefullt. Allt det där. Som liten kunde man dock komma undan med en smörkniv (eller sju) från träslöjden. Ju äldre man blir, desto mer förväntas man kunna lägga på paket.

Här har det dock varit ömsesidigt. Ekonomin. Den stabila familjära julen med välfyllda paket och massvis med mat på bordet, byttes mot en skilsmässa, skralare budget och mer ekonomiskt tänk kring julmaten. Vilket alltid har varit okej. Vem är jag som barn att döma ens förälder? Speciellt när man vet att det alltid har kämpats hårt bakom kulisserna. Har alltid förstått. Aldrig begärt något på det sättet. Brukar aldrig önska mig något kring jul. Varken då, eller nu. Oavsett ifall status förändrats detta år eller inte. Exempelvis.

Det är dock där som det kommer in. Stressen. Pressen. Nu är nämligen jag också vuxen, nyss 29 år fyllda. Det är liksom inte lika roligt att ge bort ett paket med Trisslotter och en morgonrock – även om det tragiskt nog kan ligga där budgetmässigt. Ibland önskar man att man likt Postkodmiljonären bara fick slänga fram ett par bilnycklar eller bjuda iväg allihop till det där femstjärniga hotellet i Spanien.

Men, det funkar inte så. Och Gud vet när det ens kommer att göra. Här är jag dock inte ensam, men ni som känner samma sak och kan uppleva samma känsla – ni vet vad jag pratar om. Att alla sedan har olika förutsättningar, det är bara så som det är. Ingen nyhet. Livet är däremot orättvist. Utan att prata för mig själv, så önskar jag innerligt att alla någon gång kan få uppleva en sån där riktig brakjul. Om så bara en enda.

Jag tycker däremot inte att det ska behöva handla om julklappar. Eller pengar överhuvudtaget. Man ska vara glad för att ha folk omkring sig, kunna skratta och bara känna sig omtyckt. Även om många tyvärr spenderar högtider som dessa helt ensamma. Ingen som önskar ‘god jul’, klär ut sig till tomte eller bara finns där bredvid.

Att tänka på det känns ledsamt. Och hopplöst. Det finns så många som man bara vill hjälpa eller finnas till för. Är rätt övertygad om att oavsett vad folk säger, så vill ingen sitta ensam – inte på Julafton. Att det sedan kan skapas så mycket dåliga känslor kring en i övrigt härlig och positiv tidpunkt på året, det känns också tråkigt. Önskar verkligen att folk var ännu bättre på att bjuda in andra till sin gemenskap. Bara en ökad procent eller två skulle göra en sådan stor skillnad.

Nu vill jag dock inte vara bitter. Eller framställa mig själv som avundsjuk på folk med stora familjer eller mer pengar. Det handlar inte om det. Är inte så som person. Däremot är det ibland saker som når min insikt. Tankar som flyger omkring. Saker som behöver bearbetas. Och ibland så önskar man bara att livet kunde se lite annorlunda ut. För oss samtliga. Vi förtjänar att må bra och vara lyckliga – julafton eller inte.

Bortsett från det som varit eller allt det mörka som härjar i bakgrunden, så ser jag fram emot att kalendern slår över till den 24:e på måndag. Det blir lite samma samma som vanligt. Samma gamla Kalle, samma gamla julmat, samma gamla person som går och köper tidningen. Det känns dock bra. Jag ska försöka göra allting så bra som möjligt. Både för mig själv men också alla andra i min närhet. Ett extra leende. En extra kram. Kanske en extra Trisslott. Vi får se.

Jag hoppas givetvis och förstås att ni också får en fantastiskt fin julafton – med allt vad det innebär – och att vi hinner höras något mer innan veckan är slut.

Ta hand om era nära och kära, men fram för allt – dig själv.

christmas-hero

Ensam?

Veckorevyn: Oavsett när känslorna kommer, är de otroligt tuffa att ta sig igenom. Därför tänkte jag lista mina bästa ERA-strategier för när jag känner mig ensam.

1: Distrahera

2: Icke-värdera

3: Rationalisera

4: Relatera

Distrahera: Tillåt dig själv att fly. Ta tag i problemet senare, när du inte känner samma smärta. Låt det kortsiktiga gå före det långsiktiga för en stund. Kolla på en film, lyssna på en låt, rita mandala eller YouTubea det du gillar.

Icke-värdera: Detta är en av de svåraste punkterna, men de fungerar också väldigt bra. Försök att inte värdera känslan negativt. Den är där – men en känsla är egentligen bara ett uttryck för någonting annat. Se det som ett moln som är där men bara seglar förbi. Googla på ”moln på himlen, mindfullness” eller liknande så kan ni läsa mer!

Rationalisera: Ofta är grundemotionen inom psykisk ohälsa och ångest, rädsla. Ensamhetskänslan kommer alltså från att du är rädd för att ingen vill vara med dig eller vad det nu kan vara. Det är okej att känna så, men det är i 99,9% inte sant. Försök tänka att ensamhetskänslor är en del av ångestproblematiken och att liknande känslor lätt kan komma när man känner sig nere. Ta dem på allvar, men förstå att de inte reella.

Relatera: Säg till någon! Berätta hur du känner, så kan jag nästan lova att den du berättar för har känt någonting liknande någon gång i sitt liv. Det är skönt att i ensamhetskänslan inse att man inte är ensam. Det är i alla fall skönare att känna sig ensam tillsammans med någon, än att göra det själv.