Panikångestattack!

Jag minns det så väl. En kväll för några år sedan. Vi var några kompisar som skulle underhålla oss med en biofilm. Inga konstigheter. Vilken film det var har jag glömt, men allt annat består.

Kommer ihåg att vi slog oss ner på våra platser och började småäta på det godis vi hade införskaffat. Av någon anledning mitt i allt, så kände jag hur pulsen gick upp. Och jag var då i en period som jag kände mycket, tyckte mycket, allt samtidigt.

Började vrida på mig i min stol. Såg mig omkring. Kände hur pulsen ökade. En stressad känsla spred sig i kroppen. Låtsades däremot som ingenting, berättade att jag skulle besöka toaletten och lämnade salongen.

Något toalettbesök blev det däremot inte. Gick istället raka vägen ut. Ställde mig utomhus i kylan, tog upp telefonen och ringde min mamma. Något är fel, sa jag, har jättehög puls. Hon försökte däremot lugna ner mig. Bad mig att varva ner.

Men, det gick inte. Inte alls. Vi la på efter ett tag. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Kände paniken sprida sig i hela kroppen. Min andning blev rejält påfrestad. Det var som att andas i ett sugrör.

Vägg i vägg med bion ligger ett hotell. Jag klampade till slut in där, gick fram till den tomma receptionen och plingade på klockan. Och det kändes som två timmar innan det dök upp någon personal.

Jag tror att jag håller på att få en panikångestattack, sa jag med darrig röst. Bakom disken stod en äldre något bitter kvinna. Hon bara kollade på mig. Helt frågandes. Kan du ringa en taxi, eller något, vädjade jag.

Vi lånar inte ut telefonen förutom till våra gäster, svarade hon. Och visst fanns min egen telefon i fickan, men allt jag ville var att bli sedd. Få hjälp. Någon som gjorde något. Men icke. Det kanske står någon taxi längre ner på gatan, blev hennes slutgiltiga svar innan hon avfärdade mig för nästa person i kö.

Har nog aldrig blivit så förödmjukad tidigare. Förstod hon inte allvaret? Trodde hon att jag skämtade? Fattade ingenting. Samtidigt som allt detta pågick så hade jag hjärtat i halsen. Kände mig svag. Vad fan skulle jag göra?

Med skakiga händer fick jag till slut fram telefonen, tog mig åter ut på gatan och ringde efter en taxi. Några minuter senare anlände den. Jag måste till akuten, sa jag.

Väl framme pallrade jag mig in genom entrén. Och ett tag senare tog en läkare emot mig. Fick göra test efter test. Men ingenting gick att finna. Allt såg bra ut.

Det var ungefär där, i ögonblicket som läkaren placerade handen på min axel och bad mig att t a d e t l u g n t, som jag tog några djuuuuupt andetag och äntligen lyckades få ner pulsen. Det blev som natt och dag. Lite som att allting släppte när man hamnade i lugna händer.

Fick en dryg timme senare lämna akutmottagningen. Mina kompisar hade smsat och ringt oroligt. Jag som bara lämnat. Utan ett ord. Fanns ingen tid för sådant, tänkte jag. Inte i det där ögonblick när man trodde att livet skulle ta slut.

Vad som startade allting är svårt att säga. Kanske stressade jag upp mig själv och allt detta i en sådan publik miljö? Möjligt. Eller fanns något annat underliggande som triggades igång? Kanske.

Obehagligt var det i alla fall. Är dock tacksam att det gick bra. Men skulle med tiden få upptäcka att det fanns fler attacker att vänta. Får återkomma om det vid ett annat tillfälle.