Vi behöver hjälp!

Som ni kanske läst så har jag skapat en grupp på Facebook för att kunna utveckla nätverket kring psykisk ohälsa. Bra intiativ, har jag tänkt. Det behövs. Allt det där. Vilket det gör.

Men, så inser jag att det redan finns massvis med grupper. MASSVIS. Blev medlem i en hel bunt av dessa bara för att se vad som skrivs. Herregud. Sitter helt chockad. Det som finns i dessa grupper är verkligen MÖRKER. Folk som mår bajs, ärligt talat.

Folk skriver om diverse mediciner, att man inte finner livet värt att leva, hur man vill skada sig själv etc etc. Att sådant finns där ute, det förstod jag. Men aldrig i denna utsträckning.

Man vill bara krama samtliga. Helst samtidigt. Kunna trolla med sina knän och göra allting bra för dem. I samma ögonblick inser man dock att det är omöjligt. Jag säger däremot inte att det är hjälplöst, men det finns så mycket. Och många.

I allt detta så står man själv med en liten flagga och vinkar. Hej! Hallå! Se mig! Fråga mig hur jag mår! Ge mig något att kunna ta på! Hjälp mig!

Och det är då, precis där och då, som man förstår hur viktigt allt detta är att prata om. Det går inte bara att blunda. Psykisk ohälsa är ett enda stort samhällsproblem med alla oss vilsna människor desperat ropande på hjälp mitt i alltihop.

Var stark! Håll ut! Vi ska ta oss ur det här!

Annonser

Jag har en vision.

I helgen har jag skapat en grupp på Facebook: ”Hur mår du idag? En grupp om psykisk ohälsa.”

Sök gärna upp den och bli medlem!

Ungefär samma ögonblick som allt drog igång så fick jag en briljant idé. En vision. Hur bra hade det inte varit att med tiden kunna anordna träffar? Tänker mig antingen att man ses i grupper med både killar och tjejer, eller varför inte bara tjejer i en, killar i den andra.

Tillsammans kan man ses exempelvis på ett café, kanske över en kopp kaffe och tillsammans utbyta sina erfarenheter och tankar psykisk ohälsa. Helt villkorslöst och utan krav på att ens behöva öppna upp sig. Det som saknas i dagens samhälle är en samlingsplats. Ett forum. Jag kan själv absolut se mig själv sitta i en grupp med människor och berätta om min egen situation, men också ta lärdom av andras.

Kanske är det en sak som lockar tre personer – eller tio. Vem vet. Idén tror jag däremot på. Och den behöver inte vara lokaliserad i just Sundsvall där jag bor, utan tanken med min grupp är att den ska kunna nå ut i Sverige och att vi därefter kan bygga nätverk.

Det låter väl bra? Tanken åtminstone. Resten lovar jag att fila på.

Ser du mig?

Jag gillar sociala medier. Alltid gjort. Tycker att det är en fantastisk plattform och kan absolut se mig själv både jobba med och inom det. Här finns framtiden.

Allt med internet är som en egen liten värld. Finns ett riktigt liv utanför skärmen och ett helt annat därinne. Facebook, Twitter, Instagram, Google, Wikipedia, Aftonbladet etc etc. Det finns verkligen allt. Och så lättillgängligt sen. Är man inte uppkopplad så finns man inte. Typ. Folk kan idag bli helt paff ifall en person inte använder Facebook eller äger ett konto på Instagram. ”Hur vet du då vad som händer?”.

Komiskt på ett sätt. Allt handlar om att skriva statusar och bjuda på bilder. Gärna så bra som möjligt alltihop. Fantastiskt att det finns, men det bygger också upp en fruktansvärd stress. För att inte tala om prestationsångest. Tror inte att alla känner så, men jag gör. Man vill exempelvis inte missa något och vem gillar att vara tvåa på bollen?

Facebook är en sak. Instagram däremot – oj. Jag personligen älskar att ta kort. Den där möjligheten att fånga ögonblick och sprida en känsla. Problemet är bara att man blir väldigt noggrann att det ska vara BRA. Sitter där framför skärmen som en perfektionist. Ni som följer mig på Instagram har säkert sett detta. Man lägger upp en bild, sen försvinner den, publiceras igen, tas bort.

Det är där pressen kommer in. Egentligen helt från mig själv, men jag vill alltid prestera. Vara på topp. Och bekräftelsen därefter. Wow! När man ser att det trillar in ”likes”. Eller folk som kommenterar. Sprids ett lugn i kroppen. Jag lyckades. Samtidigt som det snabbt kan svänga åt andra hållet. Bilden är publicerad, men knappt någon som gillar den. Vad var fel? Hur kan ingen gilla? En bild man själv är sjukt nöjd med, men ingen som ger den cred.

Och i allt det här. Så är man svag. Brukar alltid säga att jag har ett starkt pannben. Men man blir ändå snabbt ett osäkert litet barn. Jag duger inte. Inget jag gör är rätt. Sjukt orättvist mot en själv egentligen. Vem är jag att sätta den pressen på mig själv? Men, det har bara blivit så.

Har alltid haft en dålig bild av mig själv. När man då väl hittar det där man gillar att göra – då ska det också bli bra. Annars har man liksom hittat den där energin helt i onödan. Förgäves. Och det är ett sjukligt beteende, det vet jag.

Här har man förut suttit och köpt följare på Instagram. Man kan ju alltid låtsas. Använda tusentals hashtags. Helt desperat. Men för vem? Er? Mig själv? När jag egentligen vet hur det ligger till. Ibland är man sin egens värsta fiende. Ändå gör man inget åt saken. Ena stunden kan man tänka ”äh, gillar dom så gör dom”. Den andra ”men hallå?! se mig!”.

Att erkänna en sån sak. Allt detta. Det är jäkligt tufft. Men jag tror att det är bra. En start. Börja skrapa lite på den påmålade fasaden. Vad finns egentligen därunder? Vi lär bli varse..