Jag vet vad jag vill!

Tänkte att jag skulle spinna vidare på det förra inlägg. Allt det där med att hitta rätt. Veta vad man vill. Och dit har jag faktiskt nått nu. Inte bara med mängden arbete som passar, utan hela paketet. Meningen med livet, typ. Nästan i alla fall. Låt mig dock spola tillbaka bandet några år.

Som liten har jag nämligen alltid haft intresse för att skriva. Inte när man var liten liten. Ni vet, som vänsterhänt är grejen att per automatik hata hur man tvingas dra hela handen i papperet när man skriver. Tills man fick börja använda datorer och dess tangentbord. Så lätt allt blev. Och sen kommer man från en tid när internet blommade som mest. First Class, Lunarstorm, MSN. Man hade alltihop. Helst samtidigt. Det var liksom där som det började. Allt smattrande på tangenterna. Och med tiden så gick det bara fortare och fortare.

När man är i den typen av värld, där språket tar en sådan naturlig plats, då faller intresset för alltihop rätt naturligt. Jag har aldrig varit någon som gillat att läsa böcker, men skulle däremot kunna skriva en och annan. Det är liksom så otroligt skönt att bara skriva. A till ö. Stora bokstäver. Små bokstäver. Kommatecken, punkt och utropstecken. Ungefär som nu. Sitter tillbakalutad i sängen, har musik i hörlurarna och då skulle jag kunna sitta här i timmar och bara skriva. Behöver inte ens stanna upp och tänka. Det kommer av sig själv så fort fingrarna nuddar tangenterna.

Och sedan allt detta kom in i mitt liv, så har allt annat snarlikt varit av ett väldigt stort intresse. Drömmen att kunna bli idrottslärare i åtanke, så har min förkärlek till det svenska språket alltid varit störst. Journalist, krönikör, bloggare. You name it. Men det mesta kräver en utbildning. Och även om motivationen borde finnas där, så går inte jag och en skolbänk särskilt bra ihop. Just därför som mina år på Barn- och fritidsprogrammet fungerade så bra. Man fick variera sig. Vara både ute och inne. Aktiv i skogen en dag, pluggande framför en whiteboard den andra. Helt perfekt.

I tonåren skapade jag däremot en blogg. Eller rättare sagt så har det väl funnits x-antal. Vid en period av allt så fanns jag ständigt i topp på Blogg.se. Inte bland de bloggar som var mest besökta, men bland de mest aktiva. Det var jag, Kenza och Paow. Bland annat. På sidan av min ordinarie blogg, så har det som ovannämnt funnits en del annat. Under en period när jag bodde i Jönköping var jag tyvärr arbetssökande. Och kreativ som man är, valde jag att skapa en specifik blogg just för detta – med mål att kunna finna en ny arbetsgivare. ”Klart man ska ha jobb”, hette den. Fick bland annat medverka hos P4 Jönköping och berätta om den. Något jobb blev det dock inte. Åtminstone inte via den.

Något år sedan var det dags igen. ”Livet på sidan av planen” skapades. Helt insnöad på mitt enorma intresse för GIF Sundsvall. Där mitt i allt så kom dock en döperiod. Både för egen del, men också för bloggar i allmänhet. Lite som att det svalnade. Och jag har väl aldrig egentligen haft något intressant att berätta om, men har alltid haft tusen saker inom mig som bara velat ut. Ungefär som denna blogg du läser nu. Även om den har ett syfte. Och är något som jag vill berätta om.

När bloggandet hamnade på is, så fann man istället Facebook. Skrev om allt man gjorde i meterlånga statusar. Ungefär som alla andra. Startade i samma veva gruppen ”Sundsvall Social Network”. Brann för det. Periodvis åtminstone. Tills hela Facebook blev en enda stor portal med reklam och videoklipp.

Senaste åren så har det blivit Instagram istället. Dels mitt vanliga konto, men också det aktuella ”Hey Batanero”, där kärleken för GIF Sundsvall åter står i centrum. Inte lika mycket text, men fortfarande en chans att få utlopp för sin kreativa sida. Och där mitt i allt så ploppade mitt intresse för fotografering upp. Efter det så har det bara vuxit. Det är något med det där som triggar igång mig. Att hitta den perfekta vinkeln, ljuset och känslan. Speciellt när man har en hel värld under sina fötter med miljontals potentiella objekt och känslor att fånga på bild.

När man på det arbetar inom handeln, där mycket är arbete gentemot kunder och med försäljning i fokus, då får man upp ögonen för marknadsföring, reklam och snappar upp trenden att använda allt detta inom sociala medier – vilket känns väldigt 2019.

Jag kan därför – efter världens längsta försnack – avslöja att jag under året kommer att se över möjligheterna till att starta eget företag, där tanken är att jag som konsult ska hjälpa både företag och privatpersoner med allt från fotografering och rörligt material till marknadsföring och utveckling på sociala medier. När, hur och var är dock långt ifrån klart, men det får ta den tid det tar – huvudsaken att man äntligen vet vad man vill göra.

Det här är verkligen jag. Och jag har inte varit såhär peppad på väldigt väldigt länge. Kameran ligger beställd och arbetet med både affär- och marknadsplan är i full fas. Jag kommer dock att mjukstarta och här är planen att fortsätta jobba på inom handeln som jag gör idag, för att sakta kunna bygga upp detta som ett projekt på sidan av. Åtminstone till en början.

Resten är skrivet i stjärnorna. Är dock övertygad om att det här är framtiden och känner att allt inom digital kommunikation tilltalar mig enormt mycket. Samtidigt hoppas jag på att kunna utveckla mina kunskaper inom fotografering, där man förhoppningsvis också kan få en del arbete på sidan av i samband med allt från dop till bröllop eller andra spännande händelser.

Så. Där har vi det. Bloggen första positiva inlägg. Och visst känns det skönt att mitt i en storm med fallande träd och regn som piskar en i ansiktet, så tittar samtidigt solen fram lite blygsamt mellan molnen och förgyller en annars rätt dyster vardag. Det tar vi vara på och bygger vidare med.

Smile, life is beautiful sometimes!

Annonser