Från en svunnen tid.

Klockan är 01:49 när jag plintar ner dessa ord på tangentbordet. Lägenheten är knäpptyst, tvn har slocknat per automatik och bredvid ligger en hund och snarkar lite sött vid mitt vänsterlår. Det enda som fyller mitt huvud är musiken från mina hörlurar blandat med nattens tvåhundrafemtio olika tankar och funderingar. Lite som att när alla andra normala människor sover sött på sina kuddar, då sitter jag i mitt esse och är som mest kreativ. Helt insnöad.

För några dagar sedan ramlade jag över min gamla bärbara dator som legat halvtrasig i en flyttkartong senaste åren. Hade nästan glömt den. Och vilken skattkista sen. Helt fullmatad med gamla bilder och rörligt material från – vad som idag – kan kännas som ett tidigare liv. Det här är nämligen en dator som jag använt som flitigast under mina år på ”resande fot”, närmare bestämt när jag som 19-åring valde att packa ner mina mest värdefulla saker och superspontant flyttade 80 mil söderut.

Det blev drygt fyra år nere i Jönköping. Just den specifika historian får vi dock ta och återkomma till. Allt det där om när, hur och var. För egen del är det dock som att kliva in i en tidsmaskin. Tiden i Småland var fantastisk och är något som ofta ploppar upp i mitt huvud, nu när det har gått fem år sedan jag flyttade tillbaka. Jag har däremot inte varit i kontakt med alla bilder och minnen därifrån på flera år.

Och nu sitter jag här. Sentimental som aldrig förr. Brukar dock inte vara den som är den, utan trivs rätt bra i nuet. Lever för dagen. Tills nu. Kan känna att jag saknar alltihop. Allt som man bara valde att lämna. Dom man lovade att hälsa på. Hålla kontakten med. Inte bara glömma bort. Istället så kommer verkligheten ikapp. Och det tär på mig. Känslan när man inser att man bara släppte och gick vidare. Har inte kontakt med någon längre.

Visst, jag kan se det som att det hela varit ömsesidigt. Precis som att jag försvann, så har dom gjort desamma. Det känns lite surrealistiskt. Och ångesten på det. Väldigt påtagligt alltihop. Vad hände med alla åren? Kändes som att jag nyss flyttade tillbaka. Lovade att komma tillbaka sommaren därpå. Istället så har livet bara dragit tag i en och kört i 220.

Ibland har det väl dock funnits tillfällen när man bara velat höra av sig. Fråga hur dom mår. Vad dom gör nu för tiden. Men det känns nästan fräckt. Efter så pass lång tid. Och även om jag så vill, kvarstår faktum att det fortfarande skiljer oss 80 mil, där dom lever där, jag här. Ibland önskar man bara att saker var annorlunda, eller att Sverige inte hade hiskeliga avstånd mellan städerna. Det hade underlättat en del. Och gäller självklart i mer aktuella relationer med folk boende på annan ort.

Istället får jag fortsätta stirra på bilderna. Vad gör ytterligare en timme? Eller två? Kanske kan värmen i kroppen en vacker dag övergå till att man vågar ta tag i alltihop. Tillåter sig själv att göra den där storartade comebacken. Dyka upp och överraska. En drömlik sekvens som spelats upp i mitt huvud x antal gånger.

Det är dock sjukt hur nära man kan ha till ångesten ibland. Skuld och dåligt samvete likaså. Oavsett ifall man planterar det och låter det växa, eller ej. Känns stundtals rätt oundvikligt. Däremot är det som nu, bara väldigt väldigt skönt att klicka upp en tom sida och låta fingrarna glöda. Det mår jag bra utav.

Tack Sundsvall för nu. Tack Jönköping för då. Vi ses snart igen!

IMG_0975.JPG

Annonser