En dag i kalendern.

På måndag är det Julafton. Den utan tvekan största dagen vi har på året. En ännu större högtid. Hela december ligger som ett tungt täcke blandat av tomteluvor, knäck och ‘All I want for christmas’. Ungefär. Man samlar familjen och släkt, kollar på samma gamla Kalle, äter god mat och visar varandra uppskattning i form av julklappar.

Så ser det ut i många hushåll. Allt frid och fröjd. Muntert och glatt. Som det ska vara. Eller åtminstone bör. Livet visar dock ingen hänsyn. Det är sällan varken idealiskt eller perfekt. För att förstå det krävs ingen större nyhetsrubrik. Man lever som man lär, brukar jag säga. Vilket är sant. Alla har vi samma förutsättningar – men samtidigt inte.

Jag har exempelvis alltid haft det lite svårt för julen. Detta av många olika anledningar. Som liten har jag växt upp med min mor. Hon var gift under mina yngre år. På Julafton var det alltid fullt hus. Mängder av mat och julklappar. Väldigt familjärt. Det fanns inte mycket att klaga på. Inte vad jag kan minnas i alla fall.

Däremot har jag vänner där det kunde se annorlunda ut. Frånskilda föräldrar. Frånvarande föräldrar. För att inte prata om fulla föräldrar. Familjer som såg julen med helt andra ögon. Givetvis av olika anledningar. Givetvis av många skäl som man själv inte kände till. Det gör dock inte saken enklare eller bättre. Snarare tvärtom. Hur mycket visste man som barn? Förstod man när någon annan mådde riktigt dåligt? Eller gjorde olika saker av just den anledningen? Nej. Kort och gott.

När jag nämner detta så pratar jag ur ett utomstående perspektiv. Vill inte ens tänka på hur man som inblandad i allting kan må. Speciellt inte som barn. Där är man ganska hjälplös. En pappa som tar några öl för mycket eller en mamma som ger mer tid till sin telefon än sitt eget barn. För att nämna några exempel av vad som annars lätt kan fylla en hel a4-sida. Eller två.

Åter till mig själv, där jag vill börja med att tacka alla inblandade för goda minnen av mina tidiga julfiranden. Evigt tacksam att jag inte förknippar julen med varken bråk eller alkohol.

Så, hur kan då jag ha svårt för denna ack så mysiga högtid? Det jag skriver låter ju så bra? Och det gör det, absolut. Men, det finns mycket ångest och dåligt samvete som ligger och gror i allt detta. Trots det positiva tongångarna ovan. Här kan jag snöa in mig rejält på allt ifrån pengar till hur man valt att fördela sin tid och kärlek genom åren.

För att börja vid pengarna, så är det fint att vi genom julklappar väljer att ge våra nära och kära en bekräftelse på hur mycket vi bryr oss och tycker om dem. Här finns också en egen ribba – hur mycket vill och kan jag lägga på paket? Kan jag ge bort det där nya tv-spelet eller köpa den där tröjan som alltid hamnar i fokus på affären? Ibland (läs: oftast) har man tyvärr inte råd. Här finns så många tillfällen när det helt enkelt inte funnits utrymme i budgeten att ge bort några julklappar.

Av någon anledning har det alltid varit knapert kring december månad. Varit lägligt arbetslös eller haft alldeles för många räkningar. Och vem säger egentligen att julklappar ska handla om belopp för flera tusentals kronor? Ingen. Men det finns ändå där. Man vill ge bort något bra. Fint. Värdefullt. Allt det där. Som liten kunde man dock komma undan med en smörkniv (eller sju) från träslöjden. Ju äldre man blir, desto mer förväntas man kunna lägga på paket.

Här har det dock varit ömsesidigt. Ekonomin. Den stabila familjära julen med välfyllda paket och massvis med mat på bordet, byttes mot en skilsmässa, skralare budget och mer ekonomiskt tänk kring julmaten. Vilket alltid har varit okej. Vem är jag som barn att döma ens förälder? Speciellt när man vet att det alltid har kämpats hårt bakom kulisserna. Har alltid förstått. Aldrig begärt något på det sättet. Brukar aldrig önska mig något kring jul. Varken då, eller nu. Oavsett ifall status förändrats detta år eller inte. Exempelvis.

Det är dock där som det kommer in. Stressen. Pressen. Nu är nämligen jag också vuxen, nyss 29 år fyllda. Det är liksom inte lika roligt att ge bort ett paket med Trisslotter och en morgonrock – även om det tragiskt nog kan ligga där budgetmässigt. Ibland önskar man att man likt Postkodmiljonären bara fick slänga fram ett par bilnycklar eller bjuda iväg allihop till det där femstjärniga hotellet i Spanien.

Men, det funkar inte så. Och Gud vet när det ens kommer att göra. Här är jag dock inte ensam, men ni som känner samma sak och kan uppleva samma känsla – ni vet vad jag pratar om. Att alla sedan har olika förutsättningar, det är bara så som det är. Ingen nyhet. Livet är däremot orättvist. Utan att prata för mig själv, så önskar jag innerligt att alla någon gång kan få uppleva en sån där riktig brakjul. Om så bara en enda.

Jag tycker däremot inte att det ska behöva handla om julklappar. Eller pengar överhuvudtaget. Man ska vara glad för att ha folk omkring sig, kunna skratta och bara känna sig omtyckt. Även om många tyvärr spenderar högtider som dessa helt ensamma. Ingen som önskar ‘god jul’, klär ut sig till tomte eller bara finns där bredvid.

Att tänka på det känns ledsamt. Och hopplöst. Det finns så många som man bara vill hjälpa eller finnas till för. Är rätt övertygad om att oavsett vad folk säger, så vill ingen sitta ensam – inte på Julafton. Att det sedan kan skapas så mycket dåliga känslor kring en i övrigt härlig och positiv tidpunkt på året, det känns också tråkigt. Önskar verkligen att folk var ännu bättre på att bjuda in andra till sin gemenskap. Bara en ökad procent eller två skulle göra en sådan stor skillnad.

Nu vill jag dock inte vara bitter. Eller framställa mig själv som avundsjuk på folk med stora familjer eller mer pengar. Det handlar inte om det. Är inte så som person. Däremot är det ibland saker som når min insikt. Tankar som flyger omkring. Saker som behöver bearbetas. Och ibland så önskar man bara att livet kunde se lite annorlunda ut. För oss samtliga. Vi förtjänar att må bra och vara lyckliga – julafton eller inte.

Bortsett från det som varit eller allt det mörka som härjar i bakgrunden, så ser jag fram emot att kalendern slår över till den 24:e på måndag. Det blir lite samma samma som vanligt. Samma gamla Kalle, samma gamla julmat, samma gamla person som går och köper tidningen. Det känns dock bra. Jag ska försöka göra allting så bra som möjligt. Både för mig själv men också alla andra i min närhet. Ett extra leende. En extra kram. Kanske en extra Trisslott. Vi får se.

Jag hoppas givetvis och förstås att ni också får en fantastiskt fin julafton – med allt vad det innebär – och att vi hinner höras något mer innan veckan är slut.

Ta hand om era nära och kära, men fram för allt – dig själv.