Ser du mig?

Jag gillar sociala medier. Alltid gjort. Tycker att det är en fantastisk plattform och kan absolut se mig själv både jobba med och inom det. Här finns framtiden.

Allt med internet är som en egen liten värld. Finns ett riktigt liv utanför skärmen och ett helt annat därinne. Facebook, Twitter, Instagram, Google, Wikipedia, Aftonbladet etc etc. Det finns verkligen allt. Och så lättillgängligt sen. Är man inte uppkopplad så finns man inte. Typ. Folk kan idag bli helt paff ifall en person inte använder Facebook eller äger ett konto på Instagram. ”Hur vet du då vad som händer?”.

Komiskt på ett sätt. Allt handlar om att skriva statusar och bjuda på bilder. Gärna så bra som möjligt alltihop. Fantastiskt att det finns, men det bygger också upp en fruktansvärd stress. För att inte tala om prestationsångest. Tror inte att alla känner så, men jag gör. Man vill exempelvis inte missa något och vem gillar att vara tvåa på bollen?

Facebook är en sak. Instagram däremot – oj. Jag personligen älskar att ta kort. Den där möjligheten att fånga ögonblick och sprida en känsla. Problemet är bara att man blir väldigt noggrann att det ska vara BRA. Sitter där framför skärmen som en perfektionist. Ni som följer mig på Instagram har säkert sett detta. Man lägger upp en bild, sen försvinner den, publiceras igen, tas bort.

Det är där pressen kommer in. Egentligen helt från mig själv, men jag vill alltid prestera. Vara på topp. Och bekräftelsen därefter. Wow! När man ser att det trillar in ”likes”. Eller folk som kommenterar. Sprids ett lugn i kroppen. Jag lyckades. Samtidigt som det snabbt kan svänga åt andra hållet. Bilden är publicerad, men knappt någon som gillar den. Vad var fel? Hur kan ingen gilla? En bild man själv är sjukt nöjd med, men ingen som ger den cred.

Och i allt det här. Så är man svag. Brukar alltid säga att jag har ett starkt pannben. Men man blir ändå snabbt ett osäkert litet barn. Jag duger inte. Inget jag gör är rätt. Sjukt orättvist mot en själv egentligen. Vem är jag att sätta den pressen på mig själv? Men, det har bara blivit så.

Har alltid haft en dålig bild av mig själv. När man då väl hittar det där man gillar att göra – då ska det också bli bra. Annars har man liksom hittat den där energin helt i onödan. Förgäves. Och det är ett sjukligt beteende, det vet jag.

Här har man förut suttit och köpt följare på Instagram. Man kan ju alltid låtsas. Använda tusentals hashtags. Helt desperat. Men för vem? Er? Mig själv? När jag egentligen vet hur det ligger till. Ibland är man sin egens värsta fiende. Ändå gör man inget åt saken. Ena stunden kan man tänka ”äh, gillar dom så gör dom”. Den andra ”men hallå?! se mig!”.

Att erkänna en sån sak. Allt detta. Det är jäkligt tufft. Men jag tror att det är bra. En start. Börja skrapa lite på den påmålade fasaden. Vad finns egentligen därunder? Vi lär bli varse..