Barn kan vara så elaka.

Jag hittade en gammal blogg för ett tag sedan. En blogg jag skrev i aktivt under mina år på högstadiet. Inget matigt innehåll värt en guldpenna eller två, men kul att kunna se tillbaka på. Och när jag satt där och gick igenom inlägg för inlägg, så fanns det även kommentarer på vissa utav dem.

Då blev jag påmind. Påmind om hur mycket skit man fick för att man bloggade. Det var inget man gjorde. Speciellt inte som kille. Och det är rätt fascinerande hur folk nästan kan peka ut en enskilda person och känna att dom stör sig så ofantligt mycket på hen att dom måste få utlopp för det.

Lite så har det alltid varit för mig. En som lätt hamnat under bussen. Inte för att man varit elak eller gjort någon illa, utan för att man helt enkelt varit sig själv. Har exempelvis aldrig tagit någon skit. Någonsin. Men, där vissa drar svansen mellan benen och tänker att det är bäst att bara ta det – svälja och se glad ut – där kliver jag istället fram och säger ifrån. Något man blivit straffad för vid x antal tillfällen.

Visst, det är inte alltid värt att ta en strid – men jag har alltid vetat mitt eget värde och skulle aldrig låta någon trycka ner mig. När man dock har den inställningen mot folk som anser sig vara större och bättre, då tar det hus i helvetet. Inte nödvändigtvis på det fysiska sättet, men man blir lätt pucklad på. Och jag tror att många ofta sett mig som en kaxig person. Aldrig medvetet, men det är en del av kamouflaget. Överlevnadsskyddet.

Där ska man dock inte påpeka att jag inte sökt bråk eller varit uppkäftig, utan mer ”stått upp för mig”, vilket många tolkar som triggande och går igång på. En sån person är extra rolig att söka upp. Testa gränserna. Vilket tar mig åter till bloggen. Kommentarer som ”bög” och ”du är äcklig” florerade både här och där. Bög fram för allt – ett skällsord man har hört alldeles för många gånger.

Att blogga var bögigt. Att ha färgglada kläder var bögigt. Att ha många tjejkompisar var bögigt. You name it. Listan kan göras lång. Och jag minns en specifik händelse. Kan ha varit under mitt andra år på högstadiet. Fick en kväll ett samtal på min telefon. Dolt, så klart. ”Kommer du till skolan imorgon så kommer du att få stryk. Och har du någonsin på dig den där äckliga gula pikétröjan igen så ska jag fan skära sönder den!”.

Halvtrevligt sådär. Och självklart obehagligt. Men det var liksom en del av det. Inte för att jag hade gjort någon något, utan för att man antingen stack ut eller inte passade in i folks ögon. Just där har vi liksom hela härligheten, att folk kan vara såna svin. Man kanske inte vet bättre i den åldern, men när man tänker tillbaka på det och många andra incidenter, så blir man helt paff.

Om allting sedan grundar sig i osäkerhet eller avundsjuka är svårt att uttala sig om, men hela den där grejen: att hota någon till livet. Tomma ord eller ej. Ganska magstarkt och kommer oftast från små ynkliga personer. Sådana som speciellt är tuffa bakom en skärm eller bland ”polarna”, men som annars trippar runt försiktigt på tå. Nu är jag dock tacksam att ha kommit undan lindrigt – även om det funnits tillfällen när folk faktiskt varit fysiska.

Jag kan dock känna att det finns ofantligt mycket ondska där ute. Och fullt av människor som bara hamnar mitt emellan. Kan vara så enkelt att man helt enkelt är på fel plats vid fel tillfälle. Hamnar i någon annan skottlinje. Pang! Det är sånt man kan läsa om i tidningarna vecka efter vecka. Hemskt. För att inte tala om alla mörkertal. Sakerna som aldrig ens når ytan.

Värst av allt är att den psykiska ohälsan går allt lägre i åldrarna. Bra att det hela kommer alltmer på tal, men oj vilken resa vi har att vandra – stora som små. Livet, ändå.

Annonser

Det gäller att bita ihop!

Alla har vi väl någon gång känt oss hängiga eller dåliga inför ett arbetspass. Rätt oundvikligt. Men, är jag den enda som kan finna det riktigt jobbigt att ringa det där samtalet och sjukanmäla mig? Är man sjuk så är man sjuk, simple as that. Och inte vill man väl smitta sina arbetskollegor. Inte så värst trevligt att gå runt på jobbet med hosta och en rinnande näsa.

Jag kan dock inte undgå känslan av att vara en dålig person. Vad ska dom tycka nu? Vem sätter jag i en tuff sits? Vilka drabbas av min frånvaro? Löser dom att få in en ersättare? Typ.

Här är det dock lite beroende på var man arbetar. Det finns exempelvis den där kollegan som aldrig någonsin varit sjuk. Det har dom inte tid med. Eller så biter dom ihop. Men att en person aldrig blivit sängliggandes inför ett arbetspass på 10-15 år, det känns lite konstigt. Samtidigt som det finns folk där det är frånvaro en till två gånger i månaden. Inte så populärt.

Efter år där man har varit på flertalet olika arbetsplatser, så märker man också hur viktigt det är med en närvarande chef som faktiskt uppmärksammar och bryr sig. Oavsett ifall man är sjuk pga feber eller av andra skäl. Ett skäl som till exempel psykisk ohälsa. Eller när det händer personligt inom familjen. För att nämna några.

Jag minns för något år sedan när jag arbetade på en arbetsplats inom handeln. Detta anställd mitt under en sommar med ständigt högtryck. Fanns massvis att göra och många övriga anställda befann sig på semester. Med andra ord så måste folket på plats ställa upp och finnas tillgängliga. Inget konstigt med det.

Det var dock denna sommar som hela mitt liv ställdes på sin tvär. Min mormor, en av mina absolut bästa vänner, hade plötsligt och från ingenstans drabbats av cancer. Något jag lovar att återkomma till lite framöver. Men, detta var i alla fall något som för min del var extremt jävla jobbigt, på ren svenska. Speciellt när det går från noll till hundra. Man hinner knappt reagera. Tackla det.

Minns att jag dagarna innan hon gick bort skulle besöka henne på Hospice. Samma dag som det fanns ett pass inplanerat. Jag, helt knäckt av alltihop, ringde chefen tidigt den morgonen och sa precis så som det var. Behövde få träffa henne. Och samtidigt mådde jag som en påse skräp. Tråkigt att höra, sa hon, men det är tyvärr bara att komma in. Vad skulle jag göra? Vägra? Inte dyka upp? Nej. Inte precis. Det var bara att bita ihop.

Samma vecka hade jag några ytterligare pass. Alla pass placerad i butikens kassa. Efter några dagar, så tog chefen mig åt sidan och ville prata på deras kontor. Jag har stått och kollat på dig i kassan, berättade hon. Det ser inte så värst trevligt ut. Du måste se gladare ut. Tänk på att du är den sista kunden ser innan de lämnar butiken. Väldigt viktigt att dom får ett bra sista intryck. En positiv känsla.

Logiskt, så klart. Jag försöker, sa jag – men det är svårt. Och åter fick jag ta upp det med mormor. Detta var en dag innan hon gick bort. Det var dock som att även om jag så berättat att hon precis gått bort, tio minuter innan vårt möte, då hade det kvittat. Inte en tanke på att kanske placera mig på en annan station i butiken? Kanske inne på lagret eller där det inte är samma kontakt med kunderna? Nej nej.

Morgonen därpå fick jag samtalet att mormor somnat in. Och kommande två dagarna skulle jag arbeta. Samtal åter till min chef. Samtal som åter ledde mig till butiken. Det var bara att göra det. Ett jobb är fortfarande ett jobb. Och måste genomföras. Två veckor senare, detta i slutet av sommaren, då blev det ytterligare ett samtal på kontoret. Vi väljer att avbryta din provanställning, meddelade hon och sa att jag fick avsluta dagens pass ifall jag ville.

Hur kunde man göra så? Lite som att personalens välmående kvittade. Pengarna skulle bara in. Och jag tror att det är där just allt detta kommer in. Vikten av att ha en närvarande och engagerad chef som bryr sig. En som kanske tar en åt sidan och kramar om en. Eller skickar hem en, för att hen ser att man inte är på topp. Vi löser det, tänk inte på det. Ungefär. Man behöver också riktiga relationer på en arbetsplats, inte bara vara ytliga gentemot varandra. Vi är trots allt bara människor. Med riktiga känslor.

Och även idag när man arbetar. Oavsett och som ovannämnt, ifall man har feber eller känner sig allmänt ur form pga något annat – då är det tufft att sjukanmäla sig. Och tyvärr har vi inte kommit till det stadium där man faktiskt kan slå sin chef en signal och förklara att: idag mår jag tyvärr inte något bra, det är min ångest som spökar eller min stress som gör att jag inte kommer klara av att jobba.

Det finns inte. Och jag är osäker ifall det någonsin kommer att komma. Lite som att antingen ska man vara så sjuk att det låter på ens röst när man ringer eller syns på ens ansikte när man ser personen. Annars är det bara att bita ihop. Nu finns det dock arbetsplatser där både chefer och medarbetare är helt underbara. Det säger jag inget om. Men, jag tror att många hamnar mellan stolarna. Inte blir sedda. Och ibland kan man önska att även personer mer uppsatta på en arbetsplats faktiskt får gå i en kurs eller fem på hur man tacklar en anställd som lider av psykisk ohälsa.

Är tyvärr helt övertygad om att det kommer att bli alltmer vanligt. Hela grejen. Oavsett ifall man vid ögonblicket av samtalet skyller på något annat. Rädd att inte bli tagen på allvar. Men, det är okej att må dåligt. Man kan inte alltid vara on top of the world. Ibland behöver man bara vifta med den vita flaggan och få lite andrum. Det handlar sjukt nog, om att våga.

En dag i kalendern.

På måndag är det Julafton. Den utan tvekan största dagen vi har på året. En ännu större högtid. Hela december ligger som ett tungt täcke blandat av tomteluvor, knäck och ‘All I want for christmas’. Ungefär. Man samlar familjen och släkt, kollar på samma gamla Kalle, äter god mat och visar varandra uppskattning i form av julklappar.

Så ser det ut i många hushåll. Allt frid och fröjd. Muntert och glatt. Som det ska vara. Eller åtminstone bör. Livet visar dock ingen hänsyn. Det är sällan varken idealiskt eller perfekt. För att förstå det krävs ingen större nyhetsrubrik. Man lever som man lär, brukar jag säga. Vilket är sant. Alla har vi samma förutsättningar – men samtidigt inte.

Jag har exempelvis alltid haft det lite svårt för julen. Detta av många olika anledningar. Som liten har jag växt upp med min mor. Hon var gift under mina yngre år. På Julafton var det alltid fullt hus. Mängder av mat och julklappar. Väldigt familjärt. Det fanns inte mycket att klaga på. Inte vad jag kan minnas i alla fall.

Däremot har jag vänner där det kunde se annorlunda ut. Frånskilda föräldrar. Frånvarande föräldrar. För att inte prata om fulla föräldrar. Familjer som såg julen med helt andra ögon. Givetvis av olika anledningar. Givetvis av många skäl som man själv inte kände till. Det gör dock inte saken enklare eller bättre. Snarare tvärtom. Hur mycket visste man som barn? Förstod man när någon annan mådde riktigt dåligt? Eller gjorde olika saker av just den anledningen? Nej. Kort och gott.

När jag nämner detta så pratar jag ur ett utomstående perspektiv. Vill inte ens tänka på hur man som inblandad i allting kan må. Speciellt inte som barn. Där är man ganska hjälplös. En pappa som tar några öl för mycket eller en mamma som ger mer tid till sin telefon än sitt eget barn. För att nämna några exempel av vad som annars lätt kan fylla en hel a4-sida. Eller två.

Åter till mig själv, där jag vill börja med att tacka alla inblandade för goda minnen av mina tidiga julfiranden. Evigt tacksam att jag inte förknippar julen med varken bråk eller alkohol.

Så, hur kan då jag ha svårt för denna ack så mysiga högtid? Det jag skriver låter ju så bra? Och det gör det, absolut. Men, det finns mycket ångest och dåligt samvete som ligger och gror i allt detta. Trots det positiva tongångarna ovan. Här kan jag snöa in mig rejält på allt ifrån pengar till hur man valt att fördela sin tid och kärlek genom åren.

För att börja vid pengarna, så är det fint att vi genom julklappar väljer att ge våra nära och kära en bekräftelse på hur mycket vi bryr oss och tycker om dem. Här finns också en egen ribba – hur mycket vill och kan jag lägga på paket? Kan jag ge bort det där nya tv-spelet eller köpa den där tröjan som alltid hamnar i fokus på affären? Ibland (läs: oftast) har man tyvärr inte råd. Här finns så många tillfällen när det helt enkelt inte funnits utrymme i budgeten att ge bort några julklappar.

Av någon anledning har det alltid varit knapert kring december månad. Varit lägligt arbetslös eller haft alldeles för många räkningar. Och vem säger egentligen att julklappar ska handla om belopp för flera tusentals kronor? Ingen. Men det finns ändå där. Man vill ge bort något bra. Fint. Värdefullt. Allt det där. Som liten kunde man dock komma undan med en smörkniv (eller sju) från träslöjden. Ju äldre man blir, desto mer förväntas man kunna lägga på paket.

Här har det dock varit ömsesidigt. Ekonomin. Den stabila familjära julen med välfyllda paket och massvis med mat på bordet, byttes mot en skilsmässa, skralare budget och mer ekonomiskt tänk kring julmaten. Vilket alltid har varit okej. Vem är jag som barn att döma ens förälder? Speciellt när man vet att det alltid har kämpats hårt bakom kulisserna. Har alltid förstått. Aldrig begärt något på det sättet. Brukar aldrig önska mig något kring jul. Varken då, eller nu. Oavsett ifall status förändrats detta år eller inte. Exempelvis.

Det är dock där som det kommer in. Stressen. Pressen. Nu är nämligen jag också vuxen, nyss 29 år fyllda. Det är liksom inte lika roligt att ge bort ett paket med Trisslotter och en morgonrock – även om det tragiskt nog kan ligga där budgetmässigt. Ibland önskar man att man likt Postkodmiljonären bara fick slänga fram ett par bilnycklar eller bjuda iväg allihop till det där femstjärniga hotellet i Spanien.

Men, det funkar inte så. Och Gud vet när det ens kommer att göra. Här är jag dock inte ensam, men ni som känner samma sak och kan uppleva samma känsla – ni vet vad jag pratar om. Att alla sedan har olika förutsättningar, det är bara så som det är. Ingen nyhet. Livet är däremot orättvist. Utan att prata för mig själv, så önskar jag innerligt att alla någon gång kan få uppleva en sån där riktig brakjul. Om så bara en enda.

Jag tycker däremot inte att det ska behöva handla om julklappar. Eller pengar överhuvudtaget. Man ska vara glad för att ha folk omkring sig, kunna skratta och bara känna sig omtyckt. Även om många tyvärr spenderar högtider som dessa helt ensamma. Ingen som önskar ‘god jul’, klär ut sig till tomte eller bara finns där bredvid.

Att tänka på det känns ledsamt. Och hopplöst. Det finns så många som man bara vill hjälpa eller finnas till för. Är rätt övertygad om att oavsett vad folk säger, så vill ingen sitta ensam – inte på Julafton. Att det sedan kan skapas så mycket dåliga känslor kring en i övrigt härlig och positiv tidpunkt på året, det känns också tråkigt. Önskar verkligen att folk var ännu bättre på att bjuda in andra till sin gemenskap. Bara en ökad procent eller två skulle göra en sådan stor skillnad.

Nu vill jag dock inte vara bitter. Eller framställa mig själv som avundsjuk på folk med stora familjer eller mer pengar. Det handlar inte om det. Är inte så som person. Däremot är det ibland saker som når min insikt. Tankar som flyger omkring. Saker som behöver bearbetas. Och ibland så önskar man bara att livet kunde se lite annorlunda ut. För oss samtliga. Vi förtjänar att må bra och vara lyckliga – julafton eller inte.

Bortsett från det som varit eller allt det mörka som härjar i bakgrunden, så ser jag fram emot att kalendern slår över till den 24:e på måndag. Det blir lite samma samma som vanligt. Samma gamla Kalle, samma gamla julmat, samma gamla person som går och köper tidningen. Det känns dock bra. Jag ska försöka göra allting så bra som möjligt. Både för mig själv men också alla andra i min närhet. Ett extra leende. En extra kram. Kanske en extra Trisslott. Vi får se.

Jag hoppas givetvis och förstås att ni också får en fantastiskt fin julafton – med allt vad det innebär – och att vi hinner höras något mer innan veckan är slut.

Ta hand om era nära och kära, men fram för allt – dig själv.

christmas-hero

Panikångestattack!

Jag minns det så väl. En kväll för några år sedan. Vi var några kompisar som skulle underhålla oss med en biofilm. Inga konstigheter. Vilken film det var har jag glömt, men allt annat består.

Kommer ihåg att vi slog oss ner på våra platser och började småäta på det godis vi hade införskaffat. Av någon anledning mitt i allt, så kände jag hur pulsen gick upp. Och jag var då i en period som jag kände mycket, tyckte mycket, allt samtidigt.

Började vrida på mig i min stol. Såg mig omkring. Kände hur pulsen ökade. En stressad känsla spred sig i kroppen. Låtsades däremot som ingenting, berättade att jag skulle besöka toaletten och lämnade salongen.

Något toalettbesök blev det däremot inte. Gick istället raka vägen ut. Ställde mig utomhus i kylan, tog upp telefonen och ringde min mamma. Något är fel, sa jag, har jättehög puls. Hon försökte däremot lugna ner mig. Bad mig att varva ner.

Men, det gick inte. Inte alls. Vi la på efter ett tag. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Kände paniken sprida sig i hela kroppen. Min andning blev rejält påfrestad. Det var som att andas i ett sugrör.

Vägg i vägg med bion ligger ett hotell. Jag klampade till slut in där, gick fram till den tomma receptionen och plingade på klockan. Och det kändes som två timmar innan det dök upp någon personal.

Jag tror att jag håller på att få en panikångestattack, sa jag med darrig röst. Bakom disken stod en äldre något bitter kvinna. Hon bara kollade på mig. Helt frågandes. Kan du ringa en taxi, eller något, vädjade jag.

Vi lånar inte ut telefonen förutom till våra gäster, svarade hon. Och visst fanns min egen telefon i fickan, men allt jag ville var att bli sedd. Få hjälp. Någon som gjorde något. Men icke. Det kanske står någon taxi längre ner på gatan, blev hennes slutgiltiga svar innan hon avfärdade mig för nästa person i kö.

Har nog aldrig blivit så förödmjukad tidigare. Förstod hon inte allvaret? Trodde hon att jag skämtade? Fattade ingenting. Samtidigt som allt detta pågick så hade jag hjärtat i halsen. Kände mig svag. Vad fan skulle jag göra?

Med skakiga händer fick jag till slut fram telefonen, tog mig åter ut på gatan och ringde efter en taxi. Några minuter senare anlände den. Jag måste till akuten, sa jag.

Väl framme pallrade jag mig in genom entrén. Och ett tag senare tog en läkare emot mig. Fick göra test efter test. Men ingenting gick att finna. Allt såg bra ut.

Det var ungefär där, i ögonblicket som läkaren placerade handen på min axel och bad mig att t a d e t l u g n t, som jag tog några djuuuuupt andetag och äntligen lyckades få ner pulsen. Det blev som natt och dag. Lite som att allting släppte när man hamnade i lugna händer.

Fick en dryg timme senare lämna akutmottagningen. Mina kompisar hade smsat och ringt oroligt. Jag som bara lämnat. Utan ett ord. Fanns ingen tid för sådant, tänkte jag. Inte i det där ögonblick när man trodde att livet skulle ta slut.

Vad som startade allting är svårt att säga. Kanske stressade jag upp mig själv och allt detta i en sådan publik miljö? Möjligt. Eller fanns något annat underliggande som triggades igång? Kanske.

Obehagligt var det i alla fall. Är dock tacksam att det gick bra. Men skulle med tiden få upptäcka att det fanns fler attacker att vänta. Får återkomma om det vid ett annat tillfälle.

Vi behöver hjälp!

Som ni kanske läst så har jag skapat en grupp på Facebook för att kunna utveckla nätverket kring psykisk ohälsa. Bra intiativ, har jag tänkt. Det behövs. Allt det där. Vilket det gör.

Men, så inser jag att det redan finns massvis med grupper. MASSVIS. Blev medlem i en hel bunt av dessa bara för att se vad som skrivs. Herregud. Sitter helt chockad. Det som finns i dessa grupper är verkligen MÖRKER. Folk som mår bajs, ärligt talat.

Folk skriver om diverse mediciner, att man inte finner livet värt att leva, hur man vill skada sig själv etc etc. Att sådant finns där ute, det förstod jag. Men aldrig i denna utsträckning.

Man vill bara krama samtliga. Helst samtidigt. Kunna trolla med sina knän och göra allting bra för dem. I samma ögonblick inser man dock att det är omöjligt. Jag säger däremot inte att det är hjälplöst, men det finns så mycket. Och många.

I allt detta så står man själv med en liten flagga och vinkar. Hej! Hallå! Se mig! Fråga mig hur jag mår! Ge mig något att kunna ta på! Hjälp mig!

Och det är då, precis där och då, som man förstår hur viktigt allt detta är att prata om. Det går inte bara att blunda. Psykisk ohälsa är ett enda stort samhällsproblem med alla oss vilsna människor desperat ropande på hjälp mitt i alltihop.

Var stark! Håll ut! Vi ska ta oss ur det här!

Är du i farozonen?

Det här är utdrag av en artikel från Företagande.se, skriven av Thomas Lundqvist.

Fundera på om du under de senaste fyra veckorna upplevt någon eller flera av dessa olika saker:

• Du har känt oro.

• Du har haft svårt att somna.

• Du har vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om.

• Du har varit extremt trött trots att du sover hela nätterna.

• Du har känt dig speedad, uppjagad.

• Du har glömt saker du inte brukar glömma och är tankspridd.

Tyvärr kommer du säkert att markera att du har flera av dessa symptom och tycka att det är inget konstigt med det. Det räcker med några få ja för att ligga i riskzonen för psykisk ohälsa. ”I så fall har väl alla psykisk ohälsa” är en vanlig invändning jag får när jag gör detta test på mina utbildningar. Svaret på den invändningen är att många ligger i riskzonen men det betyder inte att alla utvecklar psykisk ohälsa. En liknelse för att du ska förstå. Du är på en fest där flera är förkylda. Alla utsätts för smitta men alla kommer inte att utveckla en förkylning.

Har du svarat ja på några av påståendena är det inte bra. Det är inte normalt att inte kunna somna. Det är inte normalt att glömma saker. Det är inte normalt att vakna mitt i natten och inte kunna somna om. Om du upplever detta och har gjort det under en tid betyder det att det blivit normalt eller normaliserat för dig. Det ska det inte vara. Det är tvärtom onormalt och väldigt oroväckande.

Se på alla markeringar som du har gjort som varningssignaler, upptända varningslampor från hjärnan, som en protest mot att du inte tar hand om dig på ett hållbart och bra sätt. Det räcker med att det pågår under ett par veckor för att vara ett potentiellt problem för dig. Det är detta som i dagligt tal i dag kallas för psykisk ohälsa. Och du är verkligen inte ensam om detta i så fall. Det är den vanligaste orsaken till sjukskrivningar idag i Sverige

Ett stort problem med psykisk ohälsa eller psykiska besvär är att det är så tabubelagt och skamligt att samtala om trots att det egentligen är att betrakta som en mental förkylning. Vidare är problemet precis som med vanliga förkylningar att det faktiskt är smittsamt. När väl mentala förkylningar (psykisk ohälsa) får fäste i ett företag eller arbetsgrupp så smittar det. Det kanske man inte kan tro eftersom det inte är ett virus men vi människor påverkas av varandra. Om någon i gruppen är stressad och orolig så påverkar det alla andra i gruppen också. Alla blir mer på sin vakt och vartefter kan fler och fler blir stressade och oroliga. Blir några sjuka stressen så tvingas de kvarvarande stressa mer för att hinna med arbetet.

En faktor som ytterligare förvärrar psykisk ohälsa är om vi inte stannar upp och vilar. Du behöver mer vila och återhämtning när du är stressad. Det verkar dock som att vi har blivit sämre på att återhämta oss. Återhämtning brukar inom forskningen kallas för resiliens och den finns helt naturlig hos oss människor. Den verkar fungera bättre när vi är barn. Barn återhämtar sig normalt sett snabbare än vuxna. Hos oss vuxna har vi ofta förlorat vår förmåga till resiliens och det verkar alltså blivit än värre. I dag kan det räcka med ett surt mail, en blick på fel sätt eller någon annan obetydlig händelse för att hela dagen, veckan eller semestern ska vara ”förstörd”. Det som egentligen händer när din hjärna upplever ett ”hot” är att området som kallas ventromediala prefontala cortex i din hjärna aktiveras och blir hyperaktivt.

Forskare kan se att de som har en ökad förmåga att hantera denna hyperaktivitet också kan återhämta sig bättre och snabbare. De som inte har denna förmåga eller fått en nedsatt förmåga på grund av exempelvis depression tenderar till att ”hjälpa” hjärnan att lugna ned sig genom yttre stimulans. Det kan exempelvis vara alkohol, droger, mat, spel eller sex. Detta hjälper förstås inte men det känns så för stunden.

Sammanfattningsvis bör du röra mer på dig och avsätta mer tid för återhämtning. Detta kommer klart att minska risken för psykisk ohälsa.