Jag vet vad jag vill!

Tänkte att jag skulle spinna vidare på det förra inlägg. Allt det där med att hitta rätt. Veta vad man vill. Och dit har jag faktiskt nått nu. Inte bara med mängden arbete som passar, utan hela paketet. Meningen med livet, typ. Nästan i alla fall. Låt mig dock spola tillbaka bandet några år.

Som liten har jag nämligen alltid haft intresse för att skriva. Inte när man var liten liten. Ni vet, som vänsterhänt är grejen att per automatik hata hur man tvingas dra hela handen i papperet när man skriver. Tills man fick börja använda datorer och dess tangentbord. Så lätt allt blev. Och sen kommer man från en tid när internet blommade som mest. First Class, Lunarstorm, MSN. Man hade alltihop. Helst samtidigt. Det var liksom där som det började. Allt smattrande på tangenterna. Och med tiden så gick det bara fortare och fortare.

När man är i den typen av värld, där språket tar en sådan naturlig plats, då faller intresset för alltihop rätt naturligt. Jag har aldrig varit någon som gillat att läsa böcker, men skulle däremot kunna skriva en och annan. Det är liksom så otroligt skönt att bara skriva. A till ö. Stora bokstäver. Små bokstäver. Kommatecken, punkt och utropstecken. Ungefär som nu. Sitter tillbakalutad i sängen, har musik i hörlurarna och då skulle jag kunna sitta här i timmar och bara skriva. Behöver inte ens stanna upp och tänka. Det kommer av sig själv så fort fingrarna nuddar tangenterna.

Och sedan allt detta kom in i mitt liv, så har allt annat snarlikt varit av ett väldigt stort intresse. Drömmen att kunna bli idrottslärare i åtanke, så har min förkärlek till det svenska språket alltid varit störst. Journalist, krönikör, bloggare. You name it. Men det mesta kräver en utbildning. Och även om motivationen borde finnas där, så går inte jag och en skolbänk särskilt bra ihop. Just därför som mina år på Barn- och fritidsprogrammet fungerade så bra. Man fick variera sig. Vara både ute och inne. Aktiv i skogen en dag, pluggande framför en whiteboard den andra. Helt perfekt.

I tonåren skapade jag däremot en blogg. Eller rättare sagt så har det väl funnits x-antal. Vid en period av allt så fanns jag ständigt i topp på Blogg.se. Inte bland de bloggar som var mest besökta, men bland de mest aktiva. Det var jag, Kenza och Paow. Bland annat. På sidan av min ordinarie blogg, så har det som ovannämnt funnits en del annat. Under en period när jag bodde i Jönköping var jag tyvärr arbetssökande. Och kreativ som man är, valde jag att skapa en specifik blogg just för detta – med mål att kunna finna en ny arbetsgivare. ”Klart man ska ha jobb”, hette den. Fick bland annat medverka hos P4 Jönköping och berätta om den. Något jobb blev det dock inte. Åtminstone inte via den.

Något år sedan var det dags igen. ”Livet på sidan av planen” skapades. Helt insnöad på mitt enorma intresse för GIF Sundsvall. Där mitt i allt så kom dock en döperiod. Både för egen del, men också för bloggar i allmänhet. Lite som att det svalnade. Och jag har väl aldrig egentligen haft något intressant att berätta om, men har alltid haft tusen saker inom mig som bara velat ut. Ungefär som denna blogg du läser nu. Även om den har ett syfte. Och är något som jag vill berätta om.

När bloggandet hamnade på is, så fann man istället Facebook. Skrev om allt man gjorde i meterlånga statusar. Ungefär som alla andra. Startade i samma veva gruppen ”Sundsvall Social Network”. Brann för det. Periodvis åtminstone. Tills hela Facebook blev en enda stor portal med reklam och videoklipp.

Senaste åren så har det blivit Instagram istället. Dels mitt vanliga konto, men också det aktuella ”Hey Batanero”, där kärleken för GIF Sundsvall åter står i centrum. Inte lika mycket text, men fortfarande en chans att få utlopp för sin kreativa sida. Och där mitt i allt så ploppade mitt intresse för fotografering upp. Efter det så har det bara vuxit. Det är något med det där som triggar igång mig. Att hitta den perfekta vinkeln, ljuset och känslan. Speciellt när man har en hel värld under sina fötter med miljontals potentiella objekt och känslor att fånga på bild.

När man på det arbetar inom handeln, där mycket är arbete gentemot kunder och med försäljning i fokus, då får man upp ögonen för marknadsföring, reklam och snappar upp trenden att använda allt detta inom sociala medier – vilket känns väldigt 2019.

Jag kan därför – efter världens längsta försnack – avslöja att jag under året kommer att se över möjligheterna till att starta eget företag, där tanken är att jag som konsult ska hjälpa både företag och privatpersoner med allt från fotografering och rörligt material till marknadsföring och utveckling på sociala medier. När, hur och var är dock långt ifrån klart, men det får ta den tid det tar – huvudsaken att man äntligen vet vad man vill göra.

Det här är verkligen jag. Och jag har inte varit såhär peppad på väldigt väldigt länge. Kameran ligger beställd och arbetet med både affär- och marknadsplan är i full fas. Jag kommer dock att mjukstarta och här är planen att fortsätta jobba på inom handeln som jag gör idag, för att sakta kunna bygga upp detta som ett projekt på sidan av. Åtminstone till en början.

Resten är skrivet i stjärnorna. Är dock övertygad om att det här är framtiden och känner att allt inom digital kommunikation tilltalar mig enormt mycket. Samtidigt hoppas jag på att kunna utveckla mina kunskaper inom fotografering, där man förhoppningsvis också kan få en del arbete på sidan av i samband med allt från dop till bröllop eller andra spännande händelser.

Så. Där har vi det. Bloggen första positiva inlägg. Och visst känns det skönt att mitt i en storm med fallande träd och regn som piskar en i ansiktet, så tittar samtidigt solen fram lite blygsamt mellan molnen och förgyller en annars rätt dyster vardag. Det tar vi vara på och bygger vidare med.

Smile, life is beautiful sometimes!

Annonser

Ser du mig?

Jag gillar sociala medier. Alltid gjort. Tycker att det är en fantastisk plattform och kan absolut se mig själv både jobba med och inom det. Här finns framtiden.

Allt med internet är som en egen liten värld. Finns ett riktigt liv utanför skärmen och ett helt annat därinne. Facebook, Twitter, Instagram, Google, Wikipedia, Aftonbladet etc etc. Det finns verkligen allt. Och så lättillgängligt sen. Är man inte uppkopplad så finns man inte. Typ. Folk kan idag bli helt paff ifall en person inte använder Facebook eller äger ett konto på Instagram. ”Hur vet du då vad som händer?”.

Komiskt på ett sätt. Allt handlar om att skriva statusar och bjuda på bilder. Gärna så bra som möjligt alltihop. Fantastiskt att det finns, men det bygger också upp en fruktansvärd stress. För att inte tala om prestationsångest. Tror inte att alla känner så, men jag gör. Man vill exempelvis inte missa något och vem gillar att vara tvåa på bollen?

Facebook är en sak. Instagram däremot – oj. Jag personligen älskar att ta kort. Den där möjligheten att fånga ögonblick och sprida en känsla. Problemet är bara att man blir väldigt noggrann att det ska vara BRA. Sitter där framför skärmen som en perfektionist. Ni som följer mig på Instagram har säkert sett detta. Man lägger upp en bild, sen försvinner den, publiceras igen, tas bort.

Det är där pressen kommer in. Egentligen helt från mig själv, men jag vill alltid prestera. Vara på topp. Och bekräftelsen därefter. Wow! När man ser att det trillar in ”likes”. Eller folk som kommenterar. Sprids ett lugn i kroppen. Jag lyckades. Samtidigt som det snabbt kan svänga åt andra hållet. Bilden är publicerad, men knappt någon som gillar den. Vad var fel? Hur kan ingen gilla? En bild man själv är sjukt nöjd med, men ingen som ger den cred.

Och i allt det här. Så är man svag. Brukar alltid säga att jag har ett starkt pannben. Men man blir ändå snabbt ett osäkert litet barn. Jag duger inte. Inget jag gör är rätt. Sjukt orättvist mot en själv egentligen. Vem är jag att sätta den pressen på mig själv? Men, det har bara blivit så.

Har alltid haft en dålig bild av mig själv. När man då väl hittar det där man gillar att göra – då ska det också bli bra. Annars har man liksom hittat den där energin helt i onödan. Förgäves. Och det är ett sjukligt beteende, det vet jag.

Här har man förut suttit och köpt följare på Instagram. Man kan ju alltid låtsas. Använda tusentals hashtags. Helt desperat. Men för vem? Er? Mig själv? När jag egentligen vet hur det ligger till. Ibland är man sin egens värsta fiende. Ändå gör man inget åt saken. Ena stunden kan man tänka ”äh, gillar dom så gör dom”. Den andra ”men hallå?! se mig!”.

Att erkänna en sån sak. Allt detta. Det är jäkligt tufft. Men jag tror att det är bra. En start. Börja skrapa lite på den påmålade fasaden. Vad finns egentligen därunder? Vi lär bli varse..