Det gäller att bita ihop!

Alla har vi väl någon gång känt oss hängiga eller dåliga inför ett arbetspass. Rätt oundvikligt. Men, är jag den enda som kan finna det riktigt jobbigt att ringa det där samtalet och sjukanmäla mig? Är man sjuk så är man sjuk, simple as that. Och inte vill man väl smitta sina arbetskollegor. Inte så värst trevligt att gå runt på jobbet med hosta och en rinnande näsa.

Jag kan dock inte undgå känslan av att vara en dålig person. Vad ska dom tycka nu? Vem sätter jag i en tuff sits? Vilka drabbas av min frånvaro? Löser dom att få in en ersättare? Typ.

Här är det dock lite beroende på var man arbetar. Det finns exempelvis den där kollegan som aldrig någonsin varit sjuk. Det har dom inte tid med. Eller så biter dom ihop. Men att en person aldrig blivit sängliggandes inför ett arbetspass på 10-15 år, det känns lite konstigt. Samtidigt som det finns folk där det är frånvaro en till två gånger i månaden. Inte så populärt.

Efter år där man har varit på flertalet olika arbetsplatser, så märker man också hur viktigt det är med en närvarande chef som faktiskt uppmärksammar och bryr sig. Oavsett ifall man är sjuk pga feber eller av andra skäl. Ett skäl som till exempel psykisk ohälsa. Eller när det händer personligt inom familjen. För att nämna några.

Jag minns för något år sedan när jag arbetade på en arbetsplats inom handeln. Detta anställd mitt under en sommar med ständigt högtryck. Fanns massvis att göra och många övriga anställda befann sig på semester. Med andra ord så måste folket på plats ställa upp och finnas tillgängliga. Inget konstigt med det.

Det var dock denna sommar som hela mitt liv ställdes på sin tvär. Min mormor, en av mina absolut bästa vänner, hade plötsligt och från ingenstans drabbats av cancer. Något jag lovar att återkomma till lite framöver. Men, detta var i alla fall något som för min del var extremt jävla jobbigt, på ren svenska. Speciellt när det går från noll till hundra. Man hinner knappt reagera. Tackla det.

Minns att jag dagarna innan hon gick bort skulle besöka henne på Hospice. Samma dag som det fanns ett pass inplanerat. Jag, helt knäckt av alltihop, ringde chefen tidigt den morgonen och sa precis så som det var. Behövde få träffa henne. Och samtidigt mådde jag som en påse skräp. Tråkigt att höra, sa hon, men det är tyvärr bara att komma in. Vad skulle jag göra? Vägra? Inte dyka upp? Nej. Inte precis. Det var bara att bita ihop.

Samma vecka hade jag några ytterligare pass. Alla pass placerad i butikens kassa. Efter några dagar, så tog chefen mig åt sidan och ville prata på deras kontor. Jag har stått och kollat på dig i kassan, berättade hon. Det ser inte så värst trevligt ut. Du måste se gladare ut. Tänk på att du är den sista kunden ser innan de lämnar butiken. Väldigt viktigt att dom får ett bra sista intryck. En positiv känsla.

Logiskt, så klart. Jag försöker, sa jag – men det är svårt. Och åter fick jag ta upp det med mormor. Detta var en dag innan hon gick bort. Det var dock som att även om jag så berättat att hon precis gått bort, tio minuter innan vårt möte, då hade det kvittat. Inte en tanke på att kanske placera mig på en annan station i butiken? Kanske inne på lagret eller där det inte är samma kontakt med kunderna? Nej nej.

Morgonen därpå fick jag samtalet att mormor somnat in. Och kommande två dagarna skulle jag arbeta. Samtal åter till min chef. Samtal som åter ledde mig till butiken. Det var bara att göra det. Ett jobb är fortfarande ett jobb. Och måste genomföras. Två veckor senare, detta i slutet av sommaren, då blev det ytterligare ett samtal på kontoret. Vi väljer att avbryta din provanställning, meddelade hon och sa att jag fick avsluta dagens pass ifall jag ville.

Hur kunde man göra så? Lite som att personalens välmående kvittade. Pengarna skulle bara in. Och jag tror att det är där just allt detta kommer in. Vikten av att ha en närvarande och engagerad chef som bryr sig. En som kanske tar en åt sidan och kramar om en. Eller skickar hem en, för att hen ser att man inte är på topp. Vi löser det, tänk inte på det. Ungefär. Man behöver också riktiga relationer på en arbetsplats, inte bara vara ytliga gentemot varandra. Vi är trots allt bara människor. Med riktiga känslor.

Och även idag när man arbetar. Oavsett och som ovannämnt, ifall man har feber eller känner sig allmänt ur form pga något annat – då är det tufft att sjukanmäla sig. Och tyvärr har vi inte kommit till det stadium där man faktiskt kan slå sin chef en signal och förklara att: idag mår jag tyvärr inte något bra, det är min ångest som spökar eller min stress som gör att jag inte kommer klara av att jobba.

Det finns inte. Och jag är osäker ifall det någonsin kommer att komma. Lite som att antingen ska man vara så sjuk att det låter på ens röst när man ringer eller syns på ens ansikte när man ser personen. Annars är det bara att bita ihop. Nu finns det dock arbetsplatser där både chefer och medarbetare är helt underbara. Det säger jag inget om. Men, jag tror att många hamnar mellan stolarna. Inte blir sedda. Och ibland kan man önska att även personer mer uppsatta på en arbetsplats faktiskt får gå i en kurs eller fem på hur man tacklar en anställd som lider av psykisk ohälsa.

Är tyvärr helt övertygad om att det kommer att bli alltmer vanligt. Hela grejen. Oavsett ifall man vid ögonblicket av samtalet skyller på något annat. Rädd att inte bli tagen på allvar. Men, det är okej att må dåligt. Man kan inte alltid vara on top of the world. Ibland behöver man bara vifta med den vita flaggan och få lite andrum. Det handlar sjukt nog, om att våga.

Annonser