Det är svårt att veta i vilken ände man ska börja. Vilket kapitel av alla som ska bli det första. Tills det slog mig. Vad passar bättre än precis här och nu?
Har ni någon gång, precis som rubriken lyder, bara tänkt ”bara en till..?”. Det kan gälla egentligen vad som helst. Att vilja ta en sista snus, cigarett, godis eller som i mitt fall: ett sista spel.
Senaste två åren har jag varit fast djupt nere i ett rent helvete av nätspel. Betting, som det kallas i folkmun. Tänker att ni alla vid det här laget har sett alla tusentals reklamfilmer som fullkomligt domderar tv-tiden numera.
För min del – precis som för alla andra – började det i små mängder. Helt oskyldigt. En rolig grej, så klart. Tills den dagen då en femtiolapp här eller en hundring här, snabbt blev några hundringar, kanske en femhundralapp. För att räkna lågt.
När man väl har ökat insatserna, då går det också snabbt åt fel håll. Du kanske vinner några gånger. Antalet tillfällen du förlorar är desto fler. Efter ett tag spelar man dumdristigt endast för att vinna tillbaka pengar. Du blir desperat.
Problemet med allt som har med nätspel att göra, är just att det befinner sig på internet. Finns inga fysiska pengar att ta på. Allt du ser är siffror på en skärm. Självklart ser du vad som står, men det är samtidigt svårt att ta det på allvar. Förstå vikten av det.
När det var som värst kunde man få lön den 25:e. Samma natt eller kommande dag, då hade man redan spelat bort halva lönen. Pengar som varje månad ska gå till allt från hyra till allmänt leverne. Vips sitter man med hela hyran på 5000:- och satsar allting på en enda match. Det får bära eller brista.
Saken med just betting och allt annat snarlikt, är att det alltid går i perioder. Vinner, förlorar, vinner, förlorar. Otroligt mycket i vågor. Hoppet är verkligen det sista som överger en. Vinner jag bara det här, då är jag tillbaka på plus minus noll. Hur svårt ska det vara? Osv.
Man blir till slut helt isolerad. Spelar inte ens för att det är kul. Handlar bara om att komma tillbaka ovanför ytan. Man sätter sig i hörnet på soffan när man umgås. Döljer telefonen. Sitter extra länge på toaletten. Man är helt beroende. Blir som en annan person.
Spelbolagen är däremot inte dumma. Det går snabbt att sätta in pengar. Två knapptryck. Tar däremot längre att plocka ut. Och grejen med snabba cash är lätt påtaglig. Endorfinerna fullkomligt sprutar.
Man får lära sig den tuffa vägen. Helt klart. Det är däremot inget som man bara viftar bort. Ett beroende är fortfarande ett beroende och behöver bearbetas/behandlas. Inget som sker över en natt. Är dock tacksam att det finns en insikt om att man har gjort fel. Samtidigt som man självklart skäms för att man satt både sig själv och andra i knipa.
Nu idag, skrivande stund, så är jag dock äntligen spelfri. Har varit ett bra tag. Vilket känns fantastiskt. Några bortkastade löner och sms-lån senare. För att nämna lite. Men, när man väl inte spelar, är utanför den där bubblan – då bryr jag mig faktiskt inte för fem öre. Rörs inte av all reklam på tv.
Det är dock lätt att halka dit. Men, jag vet bättre nu. Och folk i min närhet har fått höra sanningen. Alla korten på bordet, så att säga. Smällen därefter får man ta. Äta upp ångest som om det vore en hel jäkla buffé. Blytungt för stunden, men att våga erkänna ett beroende är samtidigt ett steg åt att vilja skapa en förändring.
Har ni haft eller har ett beroende som gått överstyr? Smått som stort. Skulle vara intressant att veta. Ni kan självklart kommentera inlägget anonymt.
I övrigt så känner jag att vi får ta och återkomma till allt detta vid ett senare tillfälle. Här finns det ännu mer att klämma ut och berätta. Hoppas innerligt att ni orkat läsa hela vägen hit trots långt inlägg. Var försiktiga där ute!
JOAKIM FORSBERG 